Jag åkte norrut. Jag åkte hem. Till Norrland. Till Ångermanland. Till där jag föddes. Jag såg fjällen, jag såg bergen, skogarna som aldrig tar slut, älven, sjöarna. Det där som är ingraverat i mig. I min första blick, i min första känsla för vad som är det som ska vara.
Jag åkte dit där livet började. Det lilla samhället i det innersta av skogen. Som en gång var en knut för järnvägen, som en gång för länge sedan blomstrade. Idag en av de dödsdömda. En av de som väntar på att slutligen inte vara mer. Ödehus, övergivna hus blandas med täppor som fixas, burspråk med krusidull och snickeriglädje, hopp om att skapa ett liv här. Där rötterna finns. Där föräldrarna byggde sin dröm. En ICA-butik, ett nedgånget hotell, en skola. En pizzeria och otaliga loppisar.
Där jag är ifrån men inser att jag inte har något med att göra. Det är deras minnen jag lever. Det är deras liv som blivit mitt. Där de mådde bra, där de var några. Det är min bakgrund. Det är mitt arv. Men det är inte mitt minne.
Nu har jag gjort det. Nu behöver jag inte göra det mer. Ett kapitel är stängt. Andra kan öppnas.