Öppet brev till Kent

TL;DR Kom tillbaka. Ni saknas oss.

Jag är inte det typiska Kent-fanset, jag kom in ganska sent ändå. Jag är ju faktiskt lite för gammal egentligen. Jodå, jag tillhör visserligen 747-generationen men älskar också senaste årens skivor.


Jag var på två av turnéns sista konserter inklusive den allra sista konserten. Det var vackert, det var verkligen ett band som valde att sluta på toppen av sin kurva. Allt var så där Kent-snyggt och Kent-smart.

Och ja, det är lite töntigt med alla band som harvar på. Som U2-fan sen snart fyra årtionden så gör det ont att erkänna men det är inte så kul längre.


Så ja, jag fattar. Och förklaringarna runt uppmärksamheten, det nya medialandskapet som tar sig in i privatlivet.

Samtidigt så lyssnar jag på musiken som aldrig förr. Inser att det finns inget som riktigt når upp, inget i Sverige som kan fylla upp det hål som skapades.

Ett Sverige som förändras, ett Sverige som är kallare, hårdare och som på många sätt behöver uttolkas av andra än politikerna, opinionsbildarna, twittrarna, trollen, Göteborgspostens ledarredaktion, Facebookgrupperna, swishjournalisterna, glamping-kommunisterna, Sigge Eklundarna, självbildscoacherna, ”jag är inte rasist men…”-människorna, botarna, Lollapaloza-besökarna.

Vi i vår generation, vi som står där i nåt sorts vacuum, saknar nån som pekar på både förvirringen, som inte ger svaren men som skapar föda för tanken.

Ett sökljus. Ett finger mot det där andra.

Z-generationens uttolkare: från ungdomen till medelåldern. Vi som inte ville bli som de andra men blev precis så. Ångesten både i det lilla och det stora. Men utan de där pekfingrarna vi har så svårt för. Ni vet vad jag menar. Vi behöver nån som pekar på vår smärta men också skapar gemenskap runt den – och som kan göra att vi – som är den apatiska generationen – kan tänka att vi måste ändå göra något. Vi som är individualistiska in i döden.

Ja, vi saknar er. Vi saknar Jockes texter, vi saknar de svulstiga turnéerna med konceptuella samlande idéer. Om inte annat – för att på nåt sätt känna att något ändå finns att hoppas på.

Även när allt känns förlorat.

Jag vet att jag talar för många.

Fast generellt talar jag mest för mig själv.

Saknar er.

Kom tillbaka.