”Why worry about something that isn’t going to happen” Charkov, KGBs ordförande i Chernobyl.

Filmserien Chernobyl har höjts till skyarna. Jag är väl typ nästan sist att se den. Håller med. Den är helt igenom fantastiskt välgjord. På så många plan. Otäck. Vidrig på sina ställen. Vacker och dystopisk. Men inte effektsökande. Känslan av krypande obehag, av döden som något man inte ser – både i systemet och i nedfallet och i strålningen.

Efteråt – mängden av tankar, trådar och känslor. Serien kondenserar liksom mänsklighetens alla svagheter; varenda synd vi kan begå mot oss själva och mot andra. Den ställer en mängd frågor men kanske den viktigaste: har vi lärt oss något av historien?

Det som slår mig starkast är att det inte finns egentligen någon egentlig hjälte. Det finns några rejäla skurkar men den största skurken är systemet. De övriga är djupt mänskligt svaga. Hjältarna är på samma sätt mänskligt svaga. Det finns egentligen ingen att tycka om. Starkt skådespel, starkt regijobb. Jared Harris, Stellan Skarsgård, Emily Watson. Johan Renck behöver inte göra något mer som regissör – det här är en legacy.

Det är en serie som sätter fingret på så många punkter. Hur varje detalj kan skapa en katastrof, hur ett antal felaktiga val; medvetna eller omedvetna startar en händelsekedja som till slut inte går att stoppa.

• Tekniken är blind. Den är ett verktyg. I händerna på människor med agendor, svagheter, individuella rädslor, egen vinning och olika nivå av kunskap och insikt.
• Nationen före allt – en syn som idag får allt starkare fäste igen. Perceptionen viktigare än sanningen. Sovjetsocialismen som en religion utan gud, utan den metafysiska överbyggnaden. Där ett människoliv ett verktyg för det större goda. Vilket knappast är en exklusiv kommunistisk tanke. En kugge i maskineriet – samhället som bygger på det oavsett vilket samhällsskick.
• Lögnen och sanningen som inte alltid är motsatsförhållanden, utan i vissa fall vävs in i varandra så man inte vet vad som är vad. En sanning är också det som inte sägs. Eller det som informerats – som sedan blir den sanning som man väljer beslut utifrån; även om den visar sig vara en lögn efteråt. Det gör på många sätt oroväckande insikter om den diskurs som pågår idag; fake news, alternativa fakta, skepsis mot ”majoritetens sanning”.
• De alternativa universa som stark tilltro kan skapa; viljan att inte förstå eller ens se fakta och verkligheten – för verkligheten man ”ser” bygger på förändrade, skapade perspektiv.
• Blind tro på systemet – en funktionell religiositet som är djupt mänsklig och där det goda är något större, metafysiskt. Faran med religiositet; oavsett om det finns en gud, ett system eller en politisk övertygelse är människans vilja att höra till – inte religionen i sig.

Serien går från hög systemnivå till mänsklig tragedi. Men en av de märkligaste delarna i serien (spoiler alert) är när perspektivet, tempot sänks till enskilda inkallade som ska städa upp. En sorts vardaglig lunk. Fares Fares som Afghanistan-veteran som rensar Pripjats övergivna husdjur. En passus som i viss mån känns skruvad och fel men som också skapar en massiv pendang mot det andra och förklarar den extrema situation som olyckan skapade.

Jag själv minns rädslan. Samma dag som vi hade det stora nedfallet över Sverige hade min mor skickat ut mig att sopa vår stora uppfart utanför huset. På kvällen – nyheterna om befarat nedfall. Rennäringen påverkades länge, i Gävletrakten pratades det om att alla grödor var radioaktiva, tidningarna skrev om jod-tabletter.

En sak som slår mig är att jag, som snart femtioåring, minns något som andra vuxna personer – de som är födda runt 1985 och framåt – inte minns. Det kalla kriget, atombombsrädslan, diskussionen om kärnkraften. Paranoian som inte bara var sovjetisk utan lika mycket hos oss på andra sidan järnridån. När vi länge pratat om problemet att snart är alla överlevande från nazismens utrotning av judar, homosexuella och oliktänkande döda så är vi på väg mot en tid där det finns många som inte minns det kalla kriget. Insikterna förbleknar och vi ser nazister marschera i Almedalen, nyfascister styra europeiska länder och nationalismen frodas i USA och Ryssland och Kina vilket snabbt för oss mot ett nytt kallt krig. Fler lögner, ytterligare alternativa universum.

Samtidigt: vad hade hänt om Tjernobyl hände idag? I en digital värld där sanning och lögn är än mer svår att dechiffrera?

Det är en serie som både berättar en viktig historia. Kanske svårförståelig för generationer som inte levt utan internet. Men den berättar också om en möjlig framtid. Mitt i det ger den också otroligt välskrivna inblickar i människans svaghet – och som i allt annat så blir det onda och det goda i slutet ändå ett individuellt val. Att göra det rätta, det sanna eller ljuga.

Sidenotes: musiken av Hildur Guðnadóttir är helt fantastisk. Och inspelningarna gjorda i full hazmat-mundering i ett övergivet kraftverk i Litauen. Och det finns en podcast runt inspelningen: den ska jag bingelyssna nu. Uppdatering: Podden är oerhört intressant, oerhört behövlig att lyssna på för att få ytterligare dimensioner av serien.

Ps. Jag vet att alla inte har HBO. Men mitt tips är att faktiskt ta en gratismånad för att just se Chernobyl. Glöm inte att stänga ner kontot innan månaden är slut bara.