Det finns tillfällen, platser och tider i livet som definierar en. Som på många sätt skapar den man sedan blir. I grunden. Personerna som var med. De blir såna som man kanske inte så ofta men som man vet finns där om det verkligen skulle gälla. Man finns i varandras närhet på olika sätt år ut och år in. Delar minnen och delar den där definierande grunden. Personer som ändå man vet – när det gäller – skulle stå upp för en.

För mig. Uppsala. V-Dala.

Idag dog en av de gamla vännerna. Vi har bott nära, setts för sällan. Lite sådär som det blir. Livet kommer emellan. Jag är inte en social person. Jag jobbar för mycket. Tiden går.

Jag vigde henne och hennes man. De har funnits med i en massa sammanhang. För vi var v-dalingar: i den ”inre” kretsen under några år. Alltid med ett stort leende. Det där skrattet. Alltid omsorgsfull med frågor om hur det var, hur det var med Jenny.

Fick reda på för några veckor sen att det var illa. Musiken dämpades; verkligheten – den där bortanför vardagen – la en filt över.

Den här vackra texten. Den stora kärleken. ”Det här är två människor som verkligen älskar varandra” var det någon som sa under bröllopet. Sannerligen.

Så här ska det inte vara

vi ska ju inte dö. Vi skulle ju leva för evigt.

Fredrik har förlorat sin Malin. Det outsägligt sorgliga i att förlora sin livs kärlek. Barnen har förlorat sin mamma. Alldeles för tidigt. Få bli lite mer vuxen lite tidigare. Det är inte rätt.

En släkt som drabbats nog. Det är grymt. Grymmare än grymt. All sorg, all förlust är grym men det här i en egen nivå. En gång förmedlade jag Guds välsignelse över deras äktenskap. Om jag fortfarande trodde skulle jag ha svårt att se meningen, viljan, den goda guden. Det outgrundligt grymma och orättvisa – omöjligt att greppa.

Men

jag minns lyckan där i den lilla jamtska kyrkan. Sannerligen kärlek. Sannerligen glädje. Som höll i sig. Vet att jag nån av gångerna vi stötte ihop i Falun tänkte på hur Malin fortfarande tittade så kärleksfullt på Fredrik. Den där kärleken som växt sig seg och stark som en fjällbjörk. Två människor som verkligen älskar varandra. Ett leende åt ett torrt skämt. I vått och torrt, i nöd och lust.

Tills döden skiljer oss åt.

Alla de skålar vi skålar, alla de skratt vi delar, alla de möten vi låter bli mer än ett hej. Det är det som är livet. Det gör att vi ändå inte skiljs åt. Vårda minnen, vårda lärdomar. Vårda skrattet

Vi skulle aldrig dö. Så vi lever vidare.