Så mycket av det som händer kan förklaras av vår jakt på tillhörighet. Så mycket av det negativa som sker kan förklaras av vilsenheten efter sammanhang.
Jag är mycket ensam. Jag har lärt mig att gilla ensamheten. De senaste åren har jag umgåtts mest med mig själv. Gjort allt det där som man annars gör i tvåsamheten ensam. Hållit mig på min kant och helt enkelt insett att det är rätt ok.
Jag är en introvert. Jag fungerar i sociala sammanhang men ju mer jag inser att ensamheten är en kraft snarare än dränerande desto mindre är jag oroad över det. Tillhörigheten har jag i mig själv. I det jag blivit efter dessa år där jag fått lov att lita på mig själv. Lita på att jag kan stå på egna ben.
Det innebär inte att jag inte vill tillhöra. Jag är människa. Vi människor söker alltid tillhörighet. Tillhörighet till andra människor, till en idé, till ett sammanhang, till en tro. Tillhörigheten är förutsättningen för att kunna förstå världen och kunna överleva världen.
Jag bygger mig tillhörighet i det lilla. Några få personer som jag litar på. Personer jag har svårt att vara utan. Tillhörigheten i att välja att inte längre drömma om framtiden. Det jag har är här och nu. Jag överlever bara för att se vad som händer bakom nästa hörn. Jag har mina vuxna barn. Som går sina egna vägar. Jag är inte längre påverkande förälder utan en accepterande förälder. Det är så det blir. Det är så det ska vara.
Tillhörigheten är så mycket system 1. Känslostyrt och sen rationaliserar vi det med vårt system 2 och adderar idéer, agendor, uppfattningar och tro för att på så sätt förklara varför vi valde den tillhörighet vi gjorde.
Jag tittar bakåt på mitt liv. Så mycket har handlat om att försöka hitta tillhörighet; en plats att passa in på, ett sammanhang att landa i. För mig har det sällan hållit – jag är introvert, jag trivs med mig själv. Jag kompromissar sällan saker som jag står för. Jag säljer inte ut det jag känner är rätt för att fortsätta tillhöra. Jag lämnar istället. Det är jag. Sån är jag.
Att många idag söker sammanhang och skapar förklaringar som går på tvärs mot det rådande handlar antagligen mycket om tillhörighet. Nån som inte känns tvingande, nån som samtidigt passar den egna självbilden av att vara individuell, bestämma själv. Så istället söker man sig till det som inte är ”pk”, det som som inte förklarar världen utifrån ett konsensus. För ett konsensus skapar dålig tillhörighet. I det kan man inte dela saker, i det kan man inte hitta ett sammanhang. I ett konsensus är du lika ensam som om du stod på ett berg endast omgiven av moln.
Vi har svårt att acceptera det faktum att vi är individer. Att vi på många sätt måste stå där och titta på molnen för oss själva. Samtidigt har vi tagit åt oss att vi är värda bara som enskilda – så många söker sig bortom konsensusen för att visa upp sin individuella sida: istället för att tycka som alla andra och därmed stå och glo på molnen så hittar man allt som är tvärtom: för den tillhörigheten känns. Det som känns är värt nåt. Struntsamma vad det i slutänden innebär för negativa saker för en själv, för omvärlden.
Och självklart behöver vi tillhöra ibland. Ensam är inte stark – ibland behöver man vara flera. För att förändra något, för att bygga upp en värld som kan bli bättre för alla.
Att sen såna som jag mest hejar på och bygger lite för oss själva är en sak man får leva med. Jag går vidare i min egen takt. Det jag bygger kanske inte syns den dag jag inte längre går här.