Sov gott, bror

Det har tagit tid att landa i det. Att hantera skulden, tankarna om varför du och inte jag. Men de är meningslösa de tankarna. Du valde att gå.

Du orkade inte kämpa längre. Det är det som det handlar om. Oavsett vad som fick bägaren att rinna över, att få vägen att ta slut. För medan vissa av oss ibland finner oss där vid kanten så klev du över.

”Jag förstår men förstår ändå inte” är kanske den bästa slutsatsen från oss som är kvar. För hur många av oss är det som sliter, trasas sönder av livet och allt. Och sen nu den här tiden. Och det finns inget i att inte orka eller orka. Det bara är. Men vi sörjer. Det gör vi.

Och vad ska man säga. Under flera dagar har jag, som du alltid påpekade alltid hade något att säga när det behövdes, varit tyst. För orden har inte räckt. De har inte fyllt upp hålrummet, tomrummet i det här.

Alla ord blir liksom nån sorts klarlack: det här går inte att förstå.

Och vi blir kvar att försöka kämpa och hitta sätt att gå vidare. Varför gjorde jag inte, varför blev det så?

Jag borde sagt vad du faktiskt betytt. Utan dig hade jag inte varit där jag är idag. Det var modigt att låta en trasig icke-troende präst hänga på byrån. Och vara öppen och nyfiken.

Utan dig hade jag inte varit planner. Det är helt och hållet din förtjänst. Vi upptäckte, testade och så mycket av det jag står för fortfarande i vår profession är sånt som vi pratade igenom, diskuterade, ibland bråkade om.

Utan dig hade inget av det här hänt. Det som är den jag är idag.

Det är så märkligt ändå. En persons val att omfamna en annan människas drömmar och önskan. Och du gjorde det inte en gång utan många. Plats, du gav plats.

Och så sorgligt eftersom jag är rädd att du inte kände att du gjorde någon skillnad. Där du tog beslutet att det inte längre var värt det. Allt jag hoppas: oavsett vad som händer efteråt; att du äntligen fått frid. Och fred. Med dig själv. Det är du så mycket värd.

Sov gott bror.

Adopt, adapt, improve.