För ett par veckor sedan fick min dotter en ny diagnos. Samma som jag levt med i nästan hela mitt liv. Det har påverkat mig mer än jag nog trodde det skulle göra. Det har legat och grävt i mitt bakhuvud. Det äter mig i kanterna.

Dystymi och HSP. Eller kronisk depression som det också kallas plus högkänslig person. Blasfemiskt kan man säga: vi känner för mycket för ofta och för snabbt och det vi känner tenderar att vara negativt inriktat mot oss själva.

Vi skojade att vi härmed bevisat arvssynden och samtidigt också nånstans skönt att det inte var borderline som min mor hade. Kognitiv sinnesförvirring som jag ibland hellre kallar det än störning. Vi är lite olyckligare, lite mindre glada och generellt lite mindre utvecklade att hantera livet enligt formulär 1A. Ärftligheten är påtaglig; en störning i serotoninets signalsubstanser. Den där atomära skevheten som förändrar livet.

Den vetskapen; det är på grund av mig hon fått det här. Skuldkänslan äter mig lite i kanterna. Mitt älskade hjärta. Man vill inte att ens barn ska lida på något sätt. Det är min släkt, våra psykiska åkommor, ständigt denna arvssynd. Det är liksom mitt fel. Och jag vet ju hur det är. Jag har levt med det, fått lov att lära mig leva med det. Det har kostat. Jag har gjorts illa och gjort illa. Men levt. Det är idag en bra mycket större chans att jag kommer dö av nån hjärtsmäll, cancer eller att bli överkörd när jag går över gatan utan att se mig för. Jag har på många sätt accepterat att livet är som det är – eftersom jag är som jag är.

Samtidigt så jävla medveten om att det inte alltid varit nåt lätt sätt att leva. Man kan sällan förstå andras känslor, eller sätta sig in i en annan människas mörker. Varje ångest är individuell, varje svart hål har personlig touch. Men jag vet hur det känns att utan att förstå det falla neråt, veta hur det känns att veta att det när som helst kan ske. Den minerade marken man kliver omkring på. Den märkliga upplevelsen att hela tiden veta att plötsligt kan det slå till; på minuter och helt utan synbar anledning. Som om man vore galen. Hur svårt det är för människor runtomkring att förstå och kunna hantera det. Det är inte så konstigt, för det är skruvat. Ena timmen ganska okej, normal, kanske till och med glad, och sen sluts ridån, synfältet smalnar av, mörkret sluter sig i själen, alla känslor blir starkare, ens tolkning av den mest vardagliga händelse förvrids in mot att handla om ens eget tillkortakommande, sitt eget självhat.

Ibland tänkt hur jag kunde vara så grym att sätta barn till världen och veta det här. Samtidigt är det en omöjlig tanke. Jag ville inte ha barn, nej, det är sant. Men precis som alla andra så kan jag nu inte tänka mig livet utan dem. Bara tanken att de inte skulle finnas är omöjlig. Känslan av att inte få vara deras pappa är värre än något annat.

Så. Kanske ändå så blir det här det som får bära meningen med det hela. Vi är två nu med de skeva synapserna. ”Jag har en dålig dag.” betyder något annat för mig när hon säger det än det kanske gör för andra. Jag lägger all min kärlek och all min närvaro i att bara säga ”Ok, jag fattar. Nåt särskilt som hänt?” All min skuld, min oro och min rädsla får ge vika för den kärleken.