Förra året fick jag frågan om jag ville sitta i juryn för Stockholm Fotomaraton. Jag visste knappt vad det var, vi hade precis kört igång Västerås Photowalk men jag tackade ja. Under juryarbetet insåg man hur coolt det var, och svårt. Så jag lovade att ställa upp det här året.

Jag har ju hittills mest fotograferat med mobilen. Medvetet valt bort DSLR under flera år. Men Stockholm Fotomaraton tillåter inte mobilfotografi (än) och bygger pga tradition på analogt fotograferande; alla bilder ska vara i rätt ordning på minneskortet när det lämnas in. Ingen editering får ske. Så jag insåg när jag anmält mig att jag hade flera saker mot mig: jag behövde ta upp DSLR-fotograferandet igen och jag som älskar att editera bilderna efteråt; det är liksom halva njutningen av fotograferandet, behövde börja tänka på komposition och fintesta inställningarna i min gamla Canon.

Så jag övade under sommaren. Varannan gång körde jag mobil, varannan Canon när jag var ute och gick. Insåg att båda har fördelar och nackdelar. Det var roligt och även om jag var dålig på att låta bilderna vara icke-editerade ur DSLR så ändå; övade upp mig.

Sen var det dags för Stockholm Fotomaraton. Erik som först skulle gå med mig hade glömt att dubbelkolla med flickvännen och de skulle åka bort. Som tur var ville min #attackfoto-kompis Anna Dingertz haka på. Vilket visade sig vara oerhört kul och nu i efterhand vill jag aldrig gå Fotomaraton utan henne. Bra att vara två och kunna hitta vinklar och idéer tillsammans. Plus att man kan dricka öl ihop.

Fotomaraton-lördagen var annorlunda än tidigare enligt de som varit med. Pga Covid-19 så startade vi i mindre grupper, vi hade 12 teman på åtta timmar. Passade mig rätt bra. Fattar inte hur folk orkar med 24 timmars-versionen. Det var en otroligt varm dag. Solen gassade, ljuset var förfärligt starkt och skuggor och kontraster innebar en extra utmaning. Stan var visserligen inte så full eftersom det är så extremt lite turister. Men det blev en bra dag. Min kamera höll hela vägen (men la mer eller mindre av efteråt).

Min inställning var att ha kul, ta så bra foton jag ändå kunde, lära mig mer av hur Fotomaraton faktiskt går till och sen hänga en del. I sann #attackfoto-anda liksom. Det var kul. Svettigt och varmt och jag fick lite mer tävlingsinstinkt än jag trodde.

Det jag lärde mig var en hel del och vad jag tar med mig till nästa gång är följande:

• De som lyckas bäst är de som innan tänkt igenom ett koncept. Själv var jag all over vilket gör att hela serien blev fragmenterad. Välj svart-vitt eller färg, välj en grundpremiss (människor, stilleben osv).
• Jag lärde mig en massa saker om min egen kreativitet under dagen vilket var positivt. Men till nästa gång ska jag försöka träna ännu mer på att ta bilder på tema.
• Packa lätt. Nu hade jag iofs bara objektiv och struntade i stativ och grejer men generellt, särskilt när det är så varmt: skit i alla blixtar och jox om du inte verkligen vet att du behöver dem.
• Rör dig inte i flocken. Jag tror det var lite ett av felen vi gjorde, även om ett av våra mål var att hinna sitta på uteservering. Blir lätt förväntade bilder. Samtidigt gillar jag street photo och att vara där folk är. Hon som vann årets mara hade inställningen ”jag gick åt andra hållet mot alla andra”.

Så hur blev det? Oväntat nog så vann jag ett tema. Och jag tycker att majoriteten av bilderna är rätt ok.

Skandinavisk

Eftersom det var första gången och både jag och Anna nog ändå tänkte att ta det lite som det kom så blev första bilden väldigt inriktad på att komma igång. Längs med Drottninggatan ner mot Gamla Stan finns det mycket souveniraffärer och där fanns det plastvikingahjälmar. Jag gillade tanken på nåt som är så historiskt och samtidigt blivit en commodity i plast för barn. Eftersom jag inte egentligen hade någon strategi så blev det en svartvit bild för att få fram struktur.

Den goda staden

Fotomaraton-dagen var galet varm. Många turister som åt glass i Gamla Stan. Vi hittade ett par som köpt en stor glass och de var modeller för oss. Tanken med bilden är att både visa på vad en stad bör vara och låta det ändå bli lekfullt: att dela med sig och att det finns möjligheter i överflöd för den som vill ta för sig. Sen en extra grej blev också att ta Instagrambild på det. Att berätta om allt man upplever.

2020

Jag fastnade för den lilla skylten på nån av affärerna nere i Gamla Stan: tillfälligt stängt. Lite som 2020 på många sätt känts, saker har stängts ner tillfälligt, lagts i malpåse, flyttats ihop eller pausats. (Det här temat fastnade Anna på i nån timme istället).

Turistfälla

Vi var i Gamla Stan liksom. The epicenter of turist traps. Massor som hände. En riktig turistfälla är Aifur (om än varit trevlig när man varit där med Cheyenne och Björn). Anna fick vara med också. Hon är kanske inte nån turistfälla iofs. Jag tycker nog bilden är bättre än temakopplingen.

Fotofest

Med över 300 fotomaratondeltagare varav säkert hälften hängde i Gamla stan så fanns det gott om möjliga modeller. Jag fick helt enkelt se en av de tävlande som satt sig på gatan och tog nån bild, tog bilden snabbt i svartvitt. Ljuset var förfärligt den här dagen så det blev en ganska hård och rå bild.

Enkelhet

Vid det här laget var vi lite möra i halvtid och det fick bli en bild av en av skinnsofforna inne på Haymarket. Ville göra nåt som inte var så påtagligt. Enkelhet handlar både om vad saker är och vad man kan göra med det – att sitta och prata på en mjuk skinnsoffa kan handla om det enkla livet liksom.

Fot

Vi försökte ta intressanta bilder på nån staty, och efter att ha gått i fem timmar var det ingen som kände för att ta av sig sina egna skor. (Till på köpet har ju jag en viss aversion mot fötter särskilt mina egna…). Men när vi gick in till city så såg jag den här foten en bit bort och tog en bild. Gillade kontrasterna: färgkontrasten, kontrasten mellan den svenniga tofflan och de manikyrerade naglarna.

Nytt normalt

Den här bilden var egentligen en av de få som jag verkligen visste vad jag ville ha: ett munskydd. För mig är det på flera sätt det nya normala: varför väljer vi munskydd? För att skydda oss själva? För att skydda andra? För att nån sagt att vi borde ha det? Munskyddet är på nåt sätt en symbol för det nya normala: en högre osäkerhet mot den komplexa verklighet vi står i. Men så få som hade munskydd i början av september. Men i Kungsan hittade jag den här mannen vars uttryck jag också gillade: solglasögon och munskydd; totalt avskärmad från allt.

Mina drömmars stad

Stockholm är inte mina drömmars stad alls – jag vill ju inte ens bo där. Så för mig blev det mer att hitta nåt sorts uttryck. Samtidigt var det sent, hjärnan var trött, vi ville dricka öl igen. Så vi gick bort till Nordea och den här spegelgången. Försökte ta en massa bilder där men landade i att göra en zooma – så min bild kanske snarare är ”mina mardrömmars stad”. Men ölen på Burgers and Beers var god.

Titta

Det var varmt, man var liksom utschasad av att tänkt så mycket. Jag fick en idé att ta en bild genom mitt nifty-fifty så att Sergel-obelisken skulle komma med. Det var jävligt svårt. Stod typ vid spårvagnar och bussar vid Kungsträdgården och höll på att bli påkörd mest hela tiden. Vred och vände och blev inte något bra. Bra idé men exekveringen krävde för hög komplexitet. Så det blev nån halvmesyr.

Hållbarhet

Det började bli bråttom. Jag hade huvudvärk. Jag hade ingen lust att göra nån traditionell hållbarhetsbild av vatten och sånt. Jag menar: jag jobbar med kommunikation och alla ska vara hållbara och kommunicerar det på ungefär samma sätt. Inte minst att jag tror hållbarhet byggs i det sociala, i att människor hittar sin plats och sin trygghet. Anna hittade en jättefin familj som hon fotograferade, jag gick mest omkring. Så satt de där. Höll varandra och sen pussades de och jag hade teleobjektivet och lyckades få den bilden. Riktigt street photo moment. Och den här bilden vann också temat för årets Fotomaraton.

Ditt startnummer

En av de saker som vana deltagare tänker på är vilket nummer de ska ha för att kunna göra den här bilden. Och man planerar för bilden. Tar med sig grejer, tänker innan. Det gjorde inte jag. Alls. Så med nån halvtimme till godo insåg jag att jag låg risigt till. Anna drog iväg långt bort för att ta en bild på sitt nummer och jag började misströsta. Men tittade i skyltfönster och där, mittemot där vi skulle gå i mål fanns det. Till på köpet rätt rolig och lite ironisk skylt.

Det här är kul. Gillar du att fotografera så haka på nästa år. Kolla också in Stockholm Fotomaratons veckoutmaningar.