Ni vet det här med stolthet. Föräldrastolthet. Fadersstolthet. Jag är så sjukt stolt över mina båda barn. De har blivit så fantastiska personer. Inser att man som förälder måste säga det ofta. Hela tiden. För det är viktigt. Jag som aldrig riktigt känt att det jag gjort riktigt varit rätt. Visst – de var båda stolta över att jag blev präst. Men jag har aldrig riktigt nått upp till det som mina föräldrar förväntat sig. Eller så har de själva alltid varit så rädda för att inte duga att de helt enkelt blivit rädda om deras son lyckats: outshining them.

Dumt. Båda mina barn är redan mycket bättre än mig på musik. Tror att min dotter kommer bli bättre att skriva. Båda har en jävla känsla för kommunikation och PR. De kommer att outshinea mig så det skvätter om det. Och jag tänker sitta i ett hörn och le stolt.

Ungefär som jag just nu gör över den här låten. Han som har skrivit den och spelar gitarr föddes -99. Men jävlar om det inte låter väldigt mycket nittiotals-shoegazing: Popsicle, Ride, TPD. Och jag blir liksom alldeles mjuk i hjärtat och tårig i ögonen.