Johanna är en hjältinna och jag väljer att stödja centerpartiet

 

En av de få filmer som jag börjat att gråta till är Johanna Jönssons tal i riksdagen inför det ödesdigra beslutet om id-kontroller för flyktingar. För mig har hösten varit jävlig. Det har till slut blivit för mycket att försöka fajta alla troll, alla personer som vevar samma visa om och om igen och se hur personer som tidigare stått upp för liberalism helt enkelt vänt om och nu normaliserar SDs politik utan att blinka.

Det kommer till en gräns där signalpolitiken slutligen går över till ren och skär ondska. Det skedde i och med regeringens val att inte bara föreslå et inhumant förslag som på många sätt mot FNs mänskliga rättigheter – och som bryter mot hur lagar av den här magnituden brukar stiftas.

Jag spenderade en hel del av gårdagskvällen att fundera vad jag skulle göra. På många sätt har jag sedan länge känt att de ledande personerna i Centerpartiet är personer som jag håller med. Det är helt enkelt på samma sätt som när jag valde att stödja Piratpartiet: det räcker nu.

Efter det här känns det som om det inte finns annat än att stödja det enda liberala partiet som fortfarande har något att säga till om. Det här innebär inte att jag kommer bli aktiv eller plötsligt stå för allt – jag är alltför oberoende, frihetstörstande och obekväm för att bli en partist. Men jag väljer att ställa mig bakom dem i det här.

@jocke skrev till mig tidigare och berättade att han tänkt samma. Läs hans postning. Det är precis det jag känner. Vi är många som gör det. Och han postade sin signal. Jag hoppas vi är många som gör det.

Jag lämnar därmed Piratpartiet.

Jag väljer att skicka signalen till Centerpartiet att de i den här frågan – som är på många sätt en ödesfråga för Sverige – har mitt stöd.

Jag är liberal. Jag är marknadsliberal. Jag är numera centerpartist.