#världenärenKonstfackinstallation

Supervalåret var på många sätt surrealistisk. Att så många människor kunde tänka sig lägga en röst på ett rasistiskt parti gjorde att jag kunde fundera över om det var dolda kameran.

Sen har det bara gått vidare. Det är nån sorts bisarr teater som pågår – som tyvärr är väldigt mycket på riktigt. Människor förvånar mig, personer som förr varit liberala och sansade står plötsligt långt fram i försvaret av Sverige. Stäng gränserna, lyssna på extremisterna inom SD, skydda det svenska.

Det är som ett illaluktande nystan som liksom växer för varje dag. När jag tänker att jag borde säga något, blogga något så inser jag att jag behöver börja dra i det. Vet inte var jag ska börja. Och jag orkar inte med den eviga svansen av SD-anhängare, konservativa och generella puckon som alltid dyker upp.

Målet för dem är tystnaden. För argumentet “ingen lyssnar på oss” handlar mer om “folk säger emot oss” vilket de inte vill. Fakta – skitsamma, etik – fuck it. Hårdhet, kyla, hat. Det är vad som såtts av de som valde att normalisera åsikterna.

Nu står alla där. Säger samma saker. Hela världen har blivit en jävla konstfacksinstallation för att undersöka ondskans ansikte.