Den där tjugoförsta och tjugosista

Igår var jag på prisutdelning och kom på andra plats i Cision PR Influencer Award. Datadriven tävling om vilken pr-konsult som haft bäst utfall av sin medianärvaro. Två av väldigt många. Idag är det 13 år sedan jag stod utanför Borlängehälsan med ett papper i handen som var början på där jag är idag.

Förr om åren har jag nog sett det här datumet som ett datum där något tog slut. Idag tänker jag uppenbarligen det som det datum där något började. Även om det var några djävulska år med utmattningsdepression (ovanpå dysthemin) så – jag vill inte byta ut där jag är idag.

Det papperet var starten på en oerhört arbetsam process. Som bröt sönder, som smärtadet värre än något, som lämnade mig att omskapa så många delar av mig själv: självbild, tro, världsbild. Men det innebar också att jag mötte flera personer som är mina bästa vänner. Det innebar att jag blev tvungen att hitta en ny väg – som ingen annan än jag kunde spåra, hugga fram och vandra på.

Att jag varit präst är numera mer en rolig historia, en schysst icebreaker vid lunchen på föreläsningar. Ett minne som blir mer och mer vagt. Jag är så oerhört lite det jag var då. Säkert en del på ont men det mesta på gott.

Jag är inte längre på besök i den värld jag befinner mig i. Jag är inte nån praktikant som inte hör hemma där jag är. Jag är jävligt bra på det jag gör – och som jag gjort i över tio år. Det här är jag. Det är ingen tillfällig lösning. Det är default.

Det här är antagligen den sista årspostningen om det datumet. För på nåt sätt behöver jag det inte längre. Den här känslan bröt bort det sista av den sorg som funnits.