Det är lite mer än en vecka sen hon lämnade oss. Akut njursvikt. Hon var helt slut. Vi kunde inte göra mer. Hon fick somna in innan hon hade för ont igen. Hon fick en vecka till hemma hos oss. Lilla kärleken.
Älskade lilla grå, älskade Yoda. Idag, när det är sista sköna varma dagen på hösten så blir saknaden extra stor. Idag när en talgoxe förvirrade sig in på altanen tänkte jag att det var tur för talgoxen men en oerhörd stor saknad för oss.
Hon fick somna in med sin älskade lill-matte med sig. Det var viktigt. Vi saknar henne alla på våra egna sätt. När jag fick sms-et var jag bara tvungen att gå ut från lektionssalen. Yoda som funnits i våra liv i sju år. Älskade lilla kattskrället.
Sorgen har så många ansikten. Och att sörja en katt kan tyckas irrationellt men det är en lika viktig sorg som andra. Det är en sorg efter en relation, efter en varelse som varit viktig.
Det är tomt. Jag kommer på mig själv att hela tiden titta efter henne, fundera över var hon är, kolla om hon vill in. Men krafset på altandörren kommer aldrig mer höras, den intensiva tassfäktningen på vardagsrumsfönstret finns nu bara i våra minnen. Det kommer inte längre vara ett par stora ögon som uppfordrande tittar in från altanbordet där hon gör sitter på bakbenen för att synas. Ingen tung klump som hoppar upp i sängen med det lilla ljudet hon alltid gjorde. Hennes motor när man myste. Hennes irriterade läte om man inte gav henne mat snabbt nog. Hur hon ibland väntade på oss när vi kom hem.
Det saknas. Hon saknas. Så in i helvete.