Varför är det 13 % som väljer ett rasistiskt parti i ett svenskt val?

Vad var det som gick så snett? 

Det fanns i princip två vinnare i valet: SD och FI*. Politiskt står jag personligen långt från båda men det är intressant att fundera varför det var så.

Båda har en story som de driver. En vision som inte bara räknar kronor och ören, inte bara handlar om vad andra gör utan som bygger upp bilden av en värld. SDs historia är mörk, dyster och triggar känslor av egoism, rädsla och därmed blir de som parti den sista utposten mot mörkret och förstörelsen. En bild som triggar många. FI bygger en bild av kamp för rättvisa och jämställdhet och plockar upp alla de personer som känner att man kan göra skillnad.

Vad är övriga partiers story? Vad är det som triggar hos övriga? Mycket lite.

Väljer du eller väljer du inte socialdemokraterna så spelar det relativt liten roll, väljer du moderaterna eller inte så är det ganska egalt i längden. Det blir några hundra eller tusen kronor här och där men knappast något livsavgörande. Käbblet (!) handlar inte om att rädda världen, käbblet handlar om procentsatser i a-kassan. Eller om RUT ska finnas kvar. Eller vem som lyckas sämst med att fixa nya jobb.

Medan SD förklarar att de är de enda som kan rädda världen för personer som inte gillar invandrare, som känner sig trängda av att landsbygden ses som ointressant. Medan FI förklarar att de kan rädda världen för de kvinnor som känner att de inte får fram hela sin potential, som känner sig undertryckta.

Många pratar om visioner nu. Frånvaron av visioner. Det tror jag är viktigt. Men än mer så är problemet frånvaron av stories. Hur kan vi berätta för en SD-are vad en bra värld är? Vem ger den historien? Många är idag förvirrade och känner att det inte finns så mycket att göra – för oavsett hur man försöker möta en SD-are eller en SD-väljare så förlorar man. Fakta är inte starkt nog. Storyn är starkare.

I den osannolika parlamentariska röra vi ser ut att leva i kommande fyra år så blir den stora utmaningen att skapa historien om det nya Sverige. Ett Sverige som inte behöver SD, ett Sverige som inte ens behöver FI.

Vi behöver börja berätta våra historier om vårt Sverige. Hur vi vill att det ska se ut, hur vi vill att det ska leva vidare för kommande generationer. Låt inte fakta bli det som toppar utan berätta om drömmarna, viljan, rädslorna och insikterna. Vad tycker du? Vad känner du? Vad tror du? Vad vill du? Vad älskar du? Vad hatar du? Vad önskar du? Vad upplever du? Vad drömmer du om?

Det här är vårt gemensamma ansvar nu. Det är ett ansvar vi inte har råd att lägga på politikerna: för de kan det inte. Det är vi som kan berätta historien – en historia som inte bygger på samma åsikter, samma utgångspunkter utan är en fantastisk mosaik. Låt oss berätta en historia som faktiskt kan trigga människor att förstå värdet av ett Sverige som är inkluderande, mångfacetterat, mångfärgat, kärleksfullt och öppet. Efter det så kan vi börja att skapa politik. Politik som bygger på en vision, en historia och en dröm.

Vad är din story om Sverige?