Årets ”hemliga kampanj” på Facebook var inte BH-storlek eller färg. Det var ett <3. Ett hjärta. Varje år dyker kryptiska meddelanden upp på vissa kvinnors FB. Efter ett tag börjar andra ifrågasätta kampanjen och man får reda på att det handlar om ett kedjebrev där man uppmanar kvinnor att sätta ett <3 på sin statusrad och en statusuppdatering till den  som man fått brevet från. Det ska handla om att man ger stöd för bröstcancerforskning. Men viktigt är att man inte berättar det för någon – framförallt inte för män.

Diskussionen är intressant och du kan följa den på min Facebook.

Jag tror att det mesta som görs ändå har någon sorts god intention när det gäller sånt här. Eller – jag försöker att tänka att jag inte ska vara så jävla cynisk hela tiden. Men problemet med den här kampanjen är att den inte ger något alls. Att skapa kännedom om cancer, att bygga medvetenhet om problemet och se till att forskningen får mer pengar innebär att hemlighetsmakeriet är kontraproduktivt. För det finns ingen call to action i det och det finns ingen viral spridningseffekt.

För till skillnad mot andra som gärna likställer det här med likes och lyfter upp Unicefs filmer från i våras så menar jag att likes skapar något. Om jag likear en sida så innebär det att jag under en tid kommer att se de inlägg som organisationen postar. Att då skapa call to action, att öka medvetandegraden genom att man skapat en relation är något helt annat.

Jag skrev ett gästblogginlägg hos Pennybridge som publicerades igår vilket på många sätt berör den diskussion som uppkom runt hjärtat på FB. Att välgörenhet måste bygga på annat än dåligt samvete eller tacksamhet. Därför tycker jag att exempelvis Ung Cancer är friska fläktar: #fuckcancer handlar inte om annat än att faktiskt skapa både uppmärksamhet, medvetenhet – och call to action.

@carnebro röt till förra året. Miesliv skriver om det idag.

Läs Linda Engmans text utifrån sig själv som onkologsköterska.