Imorgon åker han till Rom. Sonen. En drömresa sedan han spelade första omgången av Assassin’s Creed. Han åker med mormor och morfar. Han tar tåget till Västerås själv. Inte oroad. Inte speciellt orolig. Han är fjorton om en och en halv månad. Och till hösten har han växt om mig på längden. Och snabbt växer i kunskap och (ibland i alla fall) vishet. Nerför trappan kom dottern tidigare idag. Bara några centimeter kortare än mig. Lång, vacker, färgstark.

Jag fascineras av det. Hur de där små, de som var så beroende på ett påtagligt och ganska fysiskt sätt nu är självständiga individer stående på sina egna (rätt stora) fötter. Tittar mer utåt än inåt.

Ett styng av saknad av de där små livet. Ett uns dåligt samvete av att jag jobbat så mycket, varit borta så mycket. Ett litet gnag av att jag inte kunnat ge dem allt det där man skulle vilja ge. En nypa oro över framtiden; en framtid som inte längre är min utan deras.

Imorgon åker han till Rom. Det är stort.

Post #070 i #blogg100