När Aschberg lyckas snurra till det

Som en eftersläng efter Svelandsdebatten skriver nu Aschberg en krönika i Aftonbladet. Den är dels ett eko av 2009-2010 års syn på sociala medier respektive att den på många sätt får honom att framstå som inte helt genomtänkt.

Hans argumentation bygger på att utnyttja Twittercensus siffror och även Brandels text om filterbubblan (tror det sista är hela hans faktabas – han hänvisar till SvD som källa – inte Intellecta Corporate…) och på det sättet visa att Twitter inte på något sätt är att lita på. Eller snarare – det som skrivs där. Argumentationslinjen är klar:

80 000 personer i Sverige skriver inlägg en gång om dagen eller mer. Inte ens en procent av befolkningen. Ytterligare 100 000 till har inte skrivit något de senaste 30 dagarna.

Det är faktiskt lite sött att han därmed menar att det som hände under Svelanddebatten – och kallar det en “pseudodebatt”: alltså är själva grundfrågeställningen om demokrati, feminism och gubbslem inte intressant. Må så vara. Dock kan man då ställa sig följande fråga utifrån Aschbergs sifferexcersis:

  • Hur många procent utgör journalister av Sveriges befolkning?

om slutsatsen blir ännu färre än som twittrar så blir då frågan: 

  • Är det intressant det som skrivs i tidningar?

Eftersom Aschberg också tar upp Egypten som exempel så blir samtidigt en följdfråga: 

  • Hur många personer behövs det för att starta en revolution?

Verkar inte riktigt som Aschberg tagit en lite mer översiktlig bild av sin argumentation. Man får hoppas att han har bredare koll när han navigerar på sjön.

Post #52 i #blogg100