Att inte kunna räkna – om dyskalkyli #blogg100

Tjugofemte inlägget i #blogg100-utmaningen. Det har väl gått sådär om man tittar bakåt. Historien om sjuåringen med fotboja kan lugnt säga vara all time high på bloggen medan många andra postningar har en läsfrekvens som är sorgligt låg. Sen har det ibland varit svårt att få till något.

En fjärdedel av bloggutmaningen alltså. När jag tänker just “en fjärdedel” så får jag tänka till. För allt med siffror är för mig ständigt att behöva fokusera, tänka till och medvetet hela tiden strukturera informationen. Vilket ju i sig är lite roande då en del av mitt jobb är att både läsa och arbeta med statistik. Och jag älskar statistik, jag älskar att ha data som jag kan knåda till att säga något om en situation, en verklighet, en värdering, ett indikament.

Men jag kan inte räkna. Att knåda siffror kräver ganska hög grad av tänkande. Jag är dyskalkyliker. För mig är siffror och räknande en svår nöt att knäcka. Går jag i affären säger “30 % på reapriset” mig inget. Jag måste alltid räkna ut ett sånt pris, jag har arbetat för att klara av fjärdedelar men samtidigt om priset är typ 999 så blir det igen jobbigt även om det är 50 %.

Det är helt enkelt inget som kommer naturligt. Det är något som många gånger därmed gör mitt liv svårare. För medan vi ofta säger att utan läskunnighet är man utanför samhället så är dyskalkyli många gånger ett handikapp: i vardagslivet, i jobb. Att inte snabbt kunna räkna ut saker och på så sätt få bra beslutsunderlag innebär alltid en begränsning.

Jag har försökt att förklara för många hur det hela fungerar – eller snarare – vad det är som inte fungerar eftersom många inte vill riktigt tro på mig eftersom jag jobbar med det jag gör och gärna pysslar med både de ena och andra sätten för att visualisera data och få ut ganska mycket ur dem. Så några korta grundbultar i mitt problem med siffror:

  1. Vanlig räkning. Jag behöver nästan alltid koncentrerat räkna ut även enkla additioner, subtrationer etc. Jag har inget enkelt och snabbt mindset som gör att jag enkelt gör överslagsräkningar utan i huvudet blir det rejäla uppställningar och det tar rätt lång tid för mig att huvudräkna. Det jag får lära mig är att arbeta med fixerade tal och väldigt övergripande tal. Om jag snabbt ska räkna ut en matkasse är det mer matnyttigt (pun intended) att jag gör väldigt vida överslag än att jag spenderar massor med tid för att räkna ut exakta summan. 
  2. Sätta upp själva algoritmerna. Det här är intressant eftersom det är något jag ofta gör i jobbet men det kräver ganska mycket tankekraft och förarbete innan jag lyckats få ihop de algoritmer jag behöver för att kunna göra bra statistiskt arbete. Även i rätt enkla saker. Fördelen är att jag då har tänkt både fram och tillbaka och sällan behöver göra om saker. Nackdelen är frustration och att det tar en jävla massa tid.
  3. Bokföring och liknande. Det är något jag helt valt bort (trots att jag en gång lärt mig det) eftersom jag inte vågar lita på mig själv när det gäller siffror.

Och det sista är kanske den värsta delen av att lida av någon sån här “skada” – att man faktiskt till slut blir frustrerad och känner att man inte klarar av saker även om man med hjälp, smarta coping-metoder osv faktiskt kan göra det. För min del innebär känslan av att vara ute på djupt vatten så fort det handlar om siffror (särskilt i ekonomi) att jag extremt mycket ogillar att hålla på med det. Det ger mig ångest att behöva hålla koll på konton och liknande. Som företagare innebär det att jag väljer att betala ganska mycket för bokföringstjänster, som privat innebär det att jag väljer att ha mest övergripande koll på min ekonomi.

Det svåra med att ha dyskalkyli är ofta omvärldens sätt att hantera det. Det är ofta jag får nedvärderande blickar när jag faktiskt inte fixar att snabbt se hur olika procentsatser påverkar ett inköp, eller att jag inte snabbt kan slå ihop ett antal summor. På samma sätt som mången kritik av särskrivningar gärna driver mot att personer är slarviga så blir man som dyskalkyliker ofta sedd som rätt korkad. Nära personer som borde veta bättre kan ofta vara de som snabbast skapar rätt mycket ledsnad och ångest genom att tycka att man är rädd dum i huvudet som måste räkna igenom även enkla saker.

Hur fixar man det? Genom att hela tiden hitta sätt att hantera det. Att ha kalkylatorn i mobilen må för vissa vara “men för fan det där kan du väl räkna ut i huvudet” men för mig nödvändigt. Att hela tiden träna och försöka arbeta med metaforik och strukturer som inte är siffror för att sedan enklare kunna hantera datamängder och algoritmer fungerar för mig. Och att inse att det är ett handikapp. Lika lite som en person utan ben faktiskt kan gå så kan en dyskalkyliker inte räkna som andra. Så man får sätta siffrorna i rullstol, eller hitta andra sätt att ta sig vidare.

#025 i #blogg100