De senaste tio har jag åkt till Göteborg, Stockholm, Malmö, Göteborg. Nästa vecka är det Motala och Stockholm.

Jag har de senaste åren rest mycket.

Man vänjer sig faktiskt. Ibland är det eländigt – framförallt om det strular med resorna – men att åka är inte längre jobbigt.

För jag har tidigare tyckt att åka någonstans varit hemskt. Att packa gav mig ångest flera dagar innan, jag oroade mig alltid för diverse småsaker eller förseningar. Min aversion mot att resa gjorde att jag en gång tackade nej till en studieresa till Brasilien – för att jag helt enkelt tyckte det var alldeles för jobbigt och långt.

Numera packar jag på några minuter, jag vet precis vad jag behöver och har sett till att ha väskor som fungerar för olika långa resor. Jag har koll på teknikväskan: det finns en strategi och en ordning i den – åtminstone på utvägen. När det gäller packning är jag också en sån person som sällan packar upp ex.vis på ett hotellrum, åtminstone inte mer än jag behöver. Det är för att vara mig en oväntat effektiv och strukturerad tillvaro min packning lever under resor.

Efter att ha åkt med SJ fler dagar än jag inte åkt med dem under tre år så har jag lärt mig att ta förseningar med saktmod. Jag har lärt mig att inte lita på ombordpersonalen utan sett till att använda såna hjälpmedel som appen Tågtavlan och helt enkelt använda armbågarna både fysiskt och ordmässigt för att se till att både få information och komma fram i någorlunda tid.

Jag får ofta frågan varför jag inte flyger, exempelvis till Göteborg eller Malmö, det finns ju en flygplats i Borlänge som trafikerar båda städerna. Jag har inga som helst problem att flyga men jag gillar tåg. Förutom att det, borträknat tid, är rejält dyrare att flyga från Romme Airport så innebär tåget möjligheten att jobba, att skriva, arbeta med det jag håller på med. Det finns inte så mycket annat att göra. Det är av samma anledning att jag inte kör bil till Stockholm. Ska jag dit med bil så får någon annan köra – jag sitter och jobbar bredvid. Det innebär att jag numera tycker det är rätt trist att köra bil generellt.

Jag har helt enkelt lärt mig ”härarbete”, och gillar det. Jag har alltid min uppkoppling med mig, jag kan jobba på min MBA eller på Ipad (numera också med externt tangentbord eller penna) och jag är oftast mer nåbar än många som sitter på sitt kontor med en fast telefon. Jag har min kalender synkad i flera devices, mailen kommer till alla devices och alla mina anteckningar finns i min Ipad och i molnet via Adobe Creative Cloud. Mitt kontor är där jag kan sitta och ha tillräckligt med plats att öppna datorlocket eller ha ipaden på någorlunda plant underlag. Om my home is wherever I hang my hat så är my office wherever I connect to internet.

Det jag inte har är nån sorts SJ-romantisk syn på själva resan. Det är för mig ett verktyg. Den inre resan bla bla bla. Nä, jag tar mig från A till B med hjälp av det färdsätt som passar bäst. Jag fascineras av såna som Årskortguld och andra som älskar själva resandet – det är själva målet. Däremot så har jag, precis som många, en barnslig förtjusning i stora flygplatser (minus O’Hare – den är typ tristast i världen) eller stora järnvägsstationer. Jag fascineras av mängden människor, av det tillfälliga i platsen: att alla är på väg någonstans och fascineras av den logistik det krävs för att förflytta alla som reser.

Så nej, resandet stör mig inte. Jag har vant mig vid det och kan ibland längta efter en lång tågresa med tid att jobba med det jag behöver jobba med just då.

Post #010 i #blogg100