Jag sitter och är rädd. Stora jobb. Stort ansvar. Lilla jag. Varför tror jag att jag ska klara det här? Jag kan ju inget egentligen. Jag

Man borde lärt sig att man duger. Men alltsomoftast är den där ändå: rösten i magen att man nog inte duger, att man tagit sig vatten över huvudet. Det här blir en uppföljning av det jag skrev igår – om att alla andra verkar hinna så mycket. Det är lite baksidan att som jag dykt in i ett jobb utan att ha reell utbildning för det. Jag har fått lära mig själv, gå kurser och byggt min kunskap utifrån eget huvud. Jag har bara ett track record och många år av erfarenhet inom branschen (jag har ju varit här i mer än tio år nu).

Jag erkänner att jag ibland är avundsjuk: inte på människor men på att känna sig nöjd. Och ofta känner att jag inte kommit nånstans. Jämför, tittar och hör hur rösten i magen – den sura, den vars ton får hjärtat att dras ihop av ångest – säger att ”just så är det, du är en loser, du har gjort fel val, du kommer att misslyckas den här gången”. Den får ibland hjälp av andra som gärna vill sänka en. Det man uppnått är inte värt något. Det man är ska drivas med ”det är ju ett skämt” eller inte ens det: pure hatred.

Är det mycket vill ha mer? Nej. Är det falsk blygsamhet? Det vore dumt att vara det mot sig själv. Ibland tror jag det är det som är själva drivkraften – att än en gång motbevisa den där rösten. Ibland det som gör att man aldrig vilar och ger sig tid att tänka.

Sen kanske det bara är jag som har den där rösten. Bullrande elakt skratt. Krafsar för att göra mesta skada. Jag vet inte. För när jag skriver det här känner jag mig osäker. Blotta sig så här. Låta rösten vinna.

Post #009 i #blogg100