Rädd för de vuxna #blogg100

Vuxna. Det är typ vi. 99% (hej Amanda) som läser det här räknas och räknar sig själv som vuxna. Jag har grymt svårt för konceptet. Och två saker som dykt upp i mitt flöde senaste dygnet gör det inte bättre:

  • En vän berättar om att de på en högstadieskola i kommunen har en rektor som vill förbjuda elever att använda sociala medier. Det skapar bara mobbing och näthat enligt denna vuxna myndighetsperson vars arbete är att leda en skola som ska utbilda unga till att klara sig i livet både i arbete, fritid. Goda människor och goda medborgare. De ska därmed inte använda sociala medier eftersom det inte skapar något gott.
  • Samtidigt läser många av oss med fasa om skolan i Luleå som institutionaliserar nedvärderingen av en 14-årig elev eftersom denna vågat ifrågasätta vad hon tycker är en kränkande väggmålning. Hela historien finns att läsa här. I korthet handlar det om att hennes protester mötts med att hon överreagerar, att man satt upp alla klipp om målningen och diskussionen om den och att det gjorts en enkät på skolan om övriga elever tar illa upp av väggmålningen, vilket de inte gjorde – och detta ansågs vara elevdemokrati. Allt detta har skett antingen med vuxnas goda vilja eller orkestrerat av lärare och rektor.

Vuxna människor. När det kommer till unga blir vi det vi aldrig tänkte bli när vi själv var unga. När det kommer till principer – och möjligheten att styra unga: ibland oavsett om vi ens tror det är bra för dem. Vuxna människor. Principer och regler. Strukturera verkligheten enligt en definition av nytta som sätts av oss vuxna.

Jag har väldigt svårt för tanken på vuxenhet. Fortfarande. Det började nog tidigt. Men blev inte bättre när jag började jobba med ungdomar. Jag ser alltför sällan något egentligt värde i det. Mogenhet ja, erfarenhet ja, analytisk eller insiktsfull – självklart. Men vuxenhet? När jag jobbade med unga tenderade jag bli persona non grata bland vuxna. Visst – jag var med i diskussioner men hamnade alltför ofta i animerade diskussioner med “vuxna”. För jag ansåg inte att en åldersmässig gräns eller för den delen en roll gjorde en person bättre på de ord som ofta kopplas med vuxenhet. För mig må vissa unga vara riktiga pain in the ass. Men det anser jag vissa vuxna också vara. Vi blir inte automatiskt mer “mogna” (förutom en del som direkt blir övermogna och börjar lukta surt i sina åsikter), erfarenhet har bara ett värde om man kan dra användbara slutsatser av det och analys och insikt är något man lär sig snarare än något som “kommer med åren”.

Vuxenheten är ingen medalj utan snarare något som alltid måste erövras. Inte för att därmed ha makt över andra, inte i en definitionsmässig kamp mellan vi vuxna och de andra (unga eller gamla). Det som måste erövras är att en möjlig god vuxenhet handlar om respekt och insikt om att det inte finns några enkla svar.

Att bli vuxen är hos unga något som ofta är ett straff. Och när man väl straffas så rationaliserar man det till att det är något man uppnått. Vilket gör att oavsett var man står i livet så blir vuxenheten det som är mallen för ett samhälle. Vuxenheten i form av en avgränsad tidsbunden del av livet. (Sen blir man gammal och blir av de vuxna sedd på samma sätt som unga).

Genom att välja att fokusera på “unga” och “ungdomen” som ett kollektiv (eller gamla). Vilket skapar beredvillighet till kollektiva lösningar, metoder som riktar sig mot unga och inte mot de individer som behöver stöd eller bryter mot något.

En vis person sa en gång:

Det är lätt att se skogen men inte hur träden mår.

Det är mycket mer komplicerat att börja inse att varje ung person är en individ. Det gör det svårare att vara vuxen. Det innebär att man måste möta det faktum att man en gång var ung själv. Var allt man gjorde då verkligen fel? Varje val man gjorde – även om det ibland kanske inte var helt genomtänkt (som om våra val som vuxna alltid är det) – var det felaktiga val? Kan vi inte glömma så kan vi klädsamt skämmas. För allt. Eftersom vi var en del av det där kollektivet “unga”.

De två exemplen skrämmer mig. Jag blir än en gång rädd för “de vuxna”.

Post #007 i #blogg100