Döden. När den kommer lite för nära. Det där lätta vingslaget av en svart vinge. Någon man mött, någon man haft kontakt med. Någon som är yngre än en själv. Närhetskoefficienten. Personer som varit viktiga får många – eller för en själv. Borta. Ett tramptag fel. En missad sväng. Så många möjligheter som slutar i det där sista andetaget. Så många som saknar och minns men ändå blir det ett tomt hål där en stjärna alltid funnits.

Livet. Ett tillfälligheternas spel som skapar ett universum av möjligheter. Den natt då Neil Armstrong satte sin fot på månen blev jag (enligt familjemyten – med en mor med borderline är det inte helt lätt att veta) till. Sedan väntan, tillväxt, förväntan och mängder av faror, grynnor och påverkan som gör oss till det vi sedan blir. Men som vi sedan utnyttjar, eller glömmer, efterhand vi tar våra steg. På månen eller på jorden. Framåt eller bakåt.

Vi är en del av varandra. Vi speglar oss i varandra, stödjer oss, repellerar. Men vi sörjer olika. Personligt, beteenden blir basala, egenartade. Precis som att vi gläds när livet plötsligt sparkar till ett revben. Med tårar, skratt. Eller tystnad. Det finns inget rätt eller fel när det börjar och när det slutar. Det bara är.