Korvar, Kumla och kockbilder – indirekta censurens fara

Bildförbud är något som dyker upp i olika former. Ikonoklasmen inom kristendomen är en sådan och bildförbudet inom islam en annan. Att styra vilka bilder som skapas och vilka som visas är en av de viktigaste delarna när en diktatur tar makten. Det handlar i grunden om kontroll av informationen men genom bildens oerhörda styrka som kommunikativt verktyg blir bilderna extra viktiga.

Bilder behövs för att kunna driva en demokratisk diskussion. Bilder som inte alltid är ens egna. Eller bilder av bilder för att visa på sin åsikt. Eller att välja att skapa egna bilder av något som man vill säga något om.

Yttrandefriheten är en demokratisk rättighet och genom sin särställning också oerhört svag konstigt nog. Eftersom det är en lag som innebär att man ger människor rätt till frihet blir den skrämmande och lätt att försöka med andra regleringar sidsteppa. Det är en farlig väg att gå.

Under veckan har tre olika händelser satt yttrandefrihet kontra censur i sökarljuset. Alla tre handlar om det – men på olika plan och på olika sätt.

Kumla Camping.

En fantastisk film som fick rejäl spridning på nätet efter att Kumla kommuns fritidschef förklarat att det minsann inte var någon film man ville skulle finnas på Youtube. Med förklaringen att en kommunanställd minsann syntes i filmen så “bad” fritidschefen Eddy Fransson att skaparen Sune Eskelinen skulle plocka bort den vilket han gjorde. Lär bli jävligt få filmer kvar på Youtube om alla där kommunanställda figurerar i ska plockas bort. Det hela handlar självklart om att man hellre har egen kontroll över sitt varumärke än att låter personer, kärleksfullt och roligt skapa något som faktiskt är positivt. Censurera det, ta bort det: yttrandefrihet är i vissas ögon inte en grundlag utan något som ska vara villkorat utifrån egna åsikter.

Filmen finns självklart kvar – andra ser till att låta den leva vidare:

Korven har två ändar.

En korvkioskföreståndare vid en badplats har valt en bild som kanske inte är helt comme il faut för vissa och kommunens genuspedagog gick i taket och menade att den var helt fel och att bilden ruinerade kommunens hela jämställdhetsarbete. Det hela utvecklade sig till en strid om både rätten till att göra reklam (visade sig att Scan/Sibylla själva använt bilden för några år sedan…). Självklart blev det ställningskrig med sedvanliga sidodiskussioner om vettet att ha en genuspedagog anställd, om varför det är så känsligt att anspela på sex om det handlar om kvinnor osv. Men också diverse mer eller mindre humoristiska inslag (däribland att kioskägaren visar sig ha en hel del av den varan). Och en del “men softa”. Bilden togs ner. Uttalanden från kommunen visar dock att det här med kommersiell yttrandefrihet verkligen inte finns med om något inte är politiskt korrekt. Eller att ha yttersta kontrollen över vad som sägs.

Kocken, vattnet och Eric Legge.

Genusfotografen reagerade mot ett antal bilder som var publicerade i Arlanda Xpress där årets kock Louise Johansson, ombads posera i de mest märkliga ställningar för att vara en kock (skärmdump över postningen finns här). Fotografen vägrade ge sitt godkännande med hänvisning att inget negativt skulle komma upp om man googlade hans namn – verkar som Du är googlad har fått en del personer att dra öronen åt sig… Det som sedan hänt är att Arlanda Express bad om ursäkt, Lousie uppgav att hon ångrade bilderna. En normal byrå skulle valt att ducka. Men inte Spectular Studios som å fotografens och sina egna ömma tårs vägnar går berzerk och med hjälp av den sk “bildombudsmannen” Sten Teste åker bloggaren på en rejäl skadestånd pga av sina faksimiler (något som jag också varit med om men klarade mig). Eric Legge som äger byrån slirar betänkligt (kolla skärmdumpen i Ajours post om det). Det må vara juridiskt korrekt men förutom att juridiken helt klart haltar när det gäller användning av faksimiler i digital kontra analog form, så anar man lätt att det hela handlar om att få bort kritiken snarare än intrång på immaterialrätten. Eric Legges förklaringar och sätt gentemot kritiker* gör mig dels extremt skamsen över att vara en del av samma bransch som honom och det visar att såna som Genusfotografen uppenbarligen behövs. Liksom folk som generellt kritiserar dåligt innehåll, dålig reklam och keffa bildlösningar. Oavsett vad som är på dem. Bilderna försvann från bloggposten – för annars hade Genusfotografen fått betala ännu mer i skadestånd.

*Bland annat återfinns han under mängder av namn på sidor, här kallar han sig Johanna, som skriver om det här – han fattar uppenbarligen inte att det är rätt enkelt att som bloggägare kolla upp IP-nummer. Att han står bakom en patetisk protestgrupp är en annan sak. 

Indirekt censur

Det kan tyckas att ovanstående exempel är disparata, handlar om olika saker och knappast går att dra någon gemensam slutsats ur. Men det går det. De handlar alla om hur yttrandefriheten enkelt kan begränsas genom att hänvisa till olika lagar, regleringar eller kommunala beslut. Grundlagen kringskärs konstant genom att krav ställs på att yttranden ska ligga innanför ramarna på andra, mindre grundläggande regleringar och ramverk. Och det är en trend som inte bara sker inom immaterialrättsområdet utan lika mycket i områden runt övervakning och register. Det är problematiskt eftersom det innebär att censur pågår på ett sätt som hela tiden bygger på avvägningar som alltid blir till friheternas förlust.

Jag tror att varje person måste fundera hur man ändå konsekvent kan skydda friheten att yttra sig – även om yttrandena inte är vad man själv vill. Just när det gäller bilder är det svårt – för bilder är skarpa knivar i yttrandefriheten: både när det gäller juridiken runt immaterialrätt och vår uppfattning om vad som är “rätt” och “fel”. Kontexten må vara viktig och att vara utilitaristisk må vara en god sak. Men så fort man väljer att på kort sikt se en vinst genom att inskränka en grundläggande demokratisk rättighet så måste man fundera vad det innebär på lång sikt. Om man på kort sikt väljer att söka en vinst för att skydda sitt varumärke så måste man fundera över vad det innebär både för varumärket men också för personerna som påverkas på lång sikt. Att överdriva skadan som sker för att få undan kritik och icke-önskvärda bilder innebär att själva grundfrågan försvinner.

Oavsett vad man tycker i sakfrågorna, om man tycker att Kumla-filmen är bra eller dålig, om man anser att det är jaha eller förfärligt att en korvkiosk använder en kvinnas mun som äter en korv eller om man anser att det genusfotografen håller på med är tjafs alternativt att man anser att hans kritik är viktig så måste man i grunden ta ställning till vad radering/borttagning innebär.

När det gäller Kumla är det helt enkelt uselt skött. Det innebär på kort sikt att kommunens varumärke får sig en törn. Man visar sig som regelryttare, okreativ och väljer att tysta personer som vill väl, som gjort något kreativt och som helt obetalt marknadsfört kommunens camping för oerhört många människor. Varför inte omfamna möjligheten, be dem rätta till lite och sedan köra tillsammans? Nej. Tysta dem för det är inte enligt den plan som fritidschefen gjort. Någon tog kontrollen och den måste återställas till varje pris. På ett sätt som inte stör vem som faktiskt bestämmer.

Korven då? Överdrifter om att en bild förstör kommunens hela jämställdhetsarbete skapar oerhört löje. Och problemet är att en anställd genuspedagog blir känd genom att gnälla är ytterst knepigt. Är det något som kommuner ska ha och så vidare. Kontrollen måste säkerställas, det inte önskvärda tystas så snabbt som möjligt.

Genusfotografen, Spectacular Studios och Arlanda Xpress då? Det är en rejäl bit att ta i. För generellt skulle man kunna mena att Genusfotografen också försöker att indirekt censurera genom sin kritik av olika bildlösningar. Sättet han gör sin kritik på är ofta kontextlös. Men det är ändå inte något annat än kritik av något som finns. Genusfotografen använder yttrandefriheten till att driva en åsikt – något som i grunden är den rätt som vi får genom grundlagen. För att göra det behöver han kunna visa de bilder han är kritisk till. Genom att negligera kritiken och välja att använda juridiken som vapen så är det Spectacular Studios och Eric Legge som censurerar och försöker att kontrollera en världsbild genom att ta bort något som inte är önskvärt. Hade man varit smartare här skulle man tagit diskussionen. Som det är nu blir bilden av Spectacular Studios ungefär som bilden man har av SDs argumentation: fullkomligt världsfrånvänd, lite lätt korkad och nedvärderande av att människor har olika åsikter.

Självklart finns det alltid möjligheten att även den som kritiserar utverkar en indirekt censur. En våg av blogginlägg, artiklar i tidningarna kan vara lika påverkande för att företag och personer väljer den enkla vägen och ta bort saker som upprört många.

Jag tror inte att något blir bättre av det. Istället för att välja att utverka rätten att få saker att försvinna tjänar vi alla på att prata mer om saker. Rätten att diskutera, rätten att tycka olika. Men ingen bör ta sig rätten att sudda ut det som inte är enligt den egna åsikten ur andras skapelser.

Uppdatering: Bildombudsmannen Teste är lite i blåsväder. Och jag har fått frågan om vad jag tycker om exempelvis korvbilderna respektive bilderna på årets kock. Det är inget som jag tycker är intressant i textens sammanhang. Men samtidigt kan det säkert ge lite ljus över det hela. Mitt grundfundament är att bildskapande ska vara fritt så länge bilderna inte är tillkomma under svåra brott: jag anser till exempel att avritade bilder av underåriga inte kan räknas som tillkomna under brott. På samma sätt menar jag att vi inte kan förbjuda bilder: det skapar ett demokratiskt underskott. Vad gäller bilder som används i kommersiella sammanhang så finns det ett antal lagar respektive regleringar som vi har att hantera. Och varje sammanhang som bilder används har också en etisk aspekt som måste hanteras.

Jag tycker helt enkelt att bilderna på mästerkocken är dumma – för de skapar knappast något mervärde för intervjupersonen eller intervjun. Att det skulle vara speciellt kreativa lösningar är bullshit. Att det skulle vara konst är dumheter. När det gäller korvbilden i Simrishamn så tycker jag det senare visat att kioskägaren nog mest har ganska mycket humor och inte har någon större grad av kvinnoförakt. Som reklambild tror jag den är måttligt effektfull men den har onekligen en kontext: man äter korv med munnen. Även kvinnor. Jämför den bilden med diverse Magnum-reklam. När det gäller Kumla har jag redan noterat att filmen är fantastisk och kommunen borde skämmas.