Tack för i år #pal12

Så var det över för i år. En veckas Peace & Love-festival. I hjärtat av Borlänge och med mängder av fantastisk musik, roliga möten och jävligt ont i fötterna: det här var sista året mina gamla trotjänare de höga Dr Martens är med. De pensioneras nu. They have served me well men nu är de verkligen slut i sulorna. Slutet på nätterna har varit sjukt lidande av fötter som bara ville hem.

Mina gamla Docs. Nu har de gjort sin sista festival

Konserterna då? Well – Peace & Love är som ett väldigt mycket övermäktigt smörgåsbord av musik och tal. Om man tycker att Almedalen är för mycket så är P&L inte långt ifrån. Så det är bara att välja bort.

Bäst? Well. Det var inte Rihanna. Det var inte ens Kent. Knappast Thåström. Det var Soundtrack of our lives. Sista konserten på lördagen nere på Eldorado. Kanske sista chansen att se dem eftersom de förklarat att de tänker lägga av. Ett mangel utan dess like. Ebbot Lundberg är kung. En sån där konsert man bär med sig, det svängde, det var svettigt som fan trots kylan på natten.

TSOOL
Ebbot och TSOOL skapar magi på Eldorado

Sen då? Kent. Självklart Kent. Sista headline på fredagsnatten och de levererar. Inledningen fantastiskt snygg med ett litet rum på scenen, en replokal där de kör de två första låtarna. Sen vid 400 slag blir det en jättescen igen. Och det börjar regna. Men de fortsätter att leverera: både scenshow, ljus och ett set som inte direkt är “vi-kör-alla-hittar-eftersom-ni-vill-höra-dem” utan en mängd låtar från senaste skivan och senare skivor uppblandat med gamla. Avslutar konserten med 747. För att sedan gå på igen och spela 999 och sen gå av. Och komma igen och avsluta allt med Mannen i den vita hatten. Stort och regnet som föll gav också en kuliss mot den fantastiska känslan som Kent alltid ger: medelklassen och (numera) medelålderns verklighet.

Kent #pal12
Kent i sitt lilla rum på Utopia

 

Jag skrev om det redan på natten i torsdags. Arch Enemy gjorde en okej konsert. Men tyvärr föll det mycket på ljudproblem. Håller med Stina i hennes recension. Men det var kul att se dem, och Angela är typ coolast i världen.

Annat jag såg:

  • Skrillex (en kort stund). Otrolig scennärvaro och man blir fascinerad av att DJs nu verkligen kan dra stora publiken och skapa närvaro och party.
  • Thåström. Eller snarare: Trött, tröttare, Thåström. Han gjorde än värre än Dylan och vägrade att man fick köra storskärmar. Fånerier och han lyckades spela sina låtar ännu mer sakta än Roxette gjorde. Såsigt, trist och tack och hej.
  • Nomads. När vi kom in på Cozmoz så insåg jag att jag tillhörde de yngre i lokalen. Inklusive bandet. Stabila men det var för varmt och sonen tröttnade snabbt.
  • Coca Carola. Klassisk kängpunk. Roligt att se igen. Typ så. Tropico är kanske den bästa scenen för övrigt med sin kulle och möjlighet att skapa familjekänsla.
  • Hatebreed. Tidigt på torsdagen. Galet snabbt och hårt men rätt trist att titta på. Metal-hardcore känns lite gjort faktiskt. Det har delvis överlevt sig självt.
  • Deportees. En fantastisk konsert, finstämd underbar med det norrländska bandet. Solskenet och parkeringen fick såna här fina färger av musiken.
  • The Shins. Småputtrig pop för tidigt och på en för stor scen. Trevligt men inte mycket mer.
  • Rise Against. Första konserten tillsammans med sonen och det var riktigt bra. Hårt, koncentrerat och riktigt fett.
  • Burnt Out Punks. Freakshow, eldfängt och lite smågalet. Slog dock inte förra årets Hellzapoppin Sideshow Revue.
  • Timbuktu. När han och Damn! spelar funk går det inte att värja sig. Svängde som fan.
  • The Mackabees. Introtexten lät roligare än det var.

Roxette hörde jag bara på håll när jag för en gång skull satt på Eden. För VIP-springandet var det inte så mycket med i år. Ölen var fem spänn dyrare, stängslet högre vilket gjorde det svårare att se konserter där och inte så mycket kul folk.

Kul folk hade vi däremot sovande hos oss. Darlings @ronnieritter och @ceciliadjurberg dök upp på fredagen och hängde med oss. Så oerhört trevligt och mysigt:

Bild av @ronnieritter