Well. Eh. Äh.

Ofta känner jag för att skicka upp den här bilden när jag läser diverse “raserier” på nätet eftersom man till slut ger upp när det gäller att försöka förklara, diskutera utifrån mer rationella termer. Senaste diskussionen om “hen” har jag istället valt en linje där jag förespråkar att man tar bort alla mänskligt inriktade personliga pronomina och endast använder “det” eller alternativt “X”. Det sistnämnda skulle dock snabbt bli genusinriktat med att folk adderar “Y” – eller för oss i MAD-generationen skulle det innebära att vi får visioner av spetsnästa seriefigurer.

På samma sätt börjar jag känna när vi nu igen ser raserier stå som spön i backen mot reklam och reklamare. Ja, det finns typ 85% av reklamen som är dålig – alternativt läs effektiv utbudsreklam. En del annan borde aldrig lämnat byråns war-room och viss reklam skulle inte ens lämnat CDns huvud. Så är det. Men det verkar oftast som om folk anser att det är reklamares fel och att företaget som gör reklamen inte har något med saken att göra – lite offer för sin reklambyrå (vilket iofs händer men mer och mer sällan). Bara så vi alla förstår: ja reklamare tar fram förslag och de kan vara lite si och så helt klart. Men det är och måste vara företagets ansvar att signa off ett förslag. Kreativitet handlar om att tänja på gränser, hitta sätt att prata som inte är safe. Men företaget, om man är en bra reklamköpare, ska förstå var deras gränser går.

Så åter till könskriget – produktutveckling. Ja, det är extremt uppdelat inom exempelvis leksaker. Men det man lätt glömmer är att alla saker är testade på ohemula mängder fokusgrupper när det kommer till nya produktlinjer. Där storyn alltid driver ännu mer mot rosa vs blått. Det är extremt stora pengar i omlopp när man släpper nya produkter – att det skulle bygga på någon grundläggande “äh, vi gör si och så” är företagsekonomiskt omöjligt.

Det rasas helt enkelt hela tiden. Upprördheten är stor över både det ena och det andra.