…och alla journalister är inte lata.
Men fortfarande kvarstår faktum att gårdagens brand vid Fridhemsplan i tunnelbanan rapporterades framförallt av en persons iakttagelser och bilder: @mariahagglof. Ja, det fanns flera andra också – och kritiken om att hon på något sätt skulle sätta sig på höga hästar är inte annat än elakt. Tyvärr en pendang av hur journalister ofta hanterat sociala medier under många år. Att kritiken plötsligt vänds på det här sättet mot henne och skapar en dikotomi som inte ens finns är sorgligt. Ingen är emot journalister – snarare tvärtom.
Det intressanta i efterdiskussionen är hur ett antal journalister (och andra) gått ut och försvarat sin roll istället för att diskutera det som faktiskt Maria påpekar: att den här händelsen visar att vi är snubblande nära en verklighet där den mer traditionella rapporterande journalistiken faktiskt amatöriseras – alla blir journalister i meningen av att rapportera och visa på ett händelseförlopp – och det i realtid. Det är något Håkan Kjellgren tar upp men istället för att problematisera det utifrån en journalistroll hamnar han i en försvarsroll och en diss av Marias text. Varför inte bara säga: ja vi väljer ibland att vara lata – för det handlar om prioriteringar. Vi satsar på att sätta en journalist att luska varför det började brinna, jämföra utrymningen som skedde gentemot de regler som SL satt upp för såna händelser. Vi gör helt enkelt vårt journalistiska jobb. Istället är det en ändlös försvarslitania över definitionen av journalistik för att bevisa att traditionellt rapporterande journalistik ska göras av journalister?
För mig – som beroende av nyheter, och som den som tidigt började fundera över mötet mellan det nya och det gamla så är det mycket mer intressant och fruktbart att fundera över vad kan en journalist addera för att det ska bli mer än bara rak rapportering av ett händelseförlopp? Vad är det som faktiskt skapar värde med journalistik kontra att följa en händelseutveckling rapporterad av gräsrotsrapportörer? Att referera det som händer gör den som är närmast händelsen allra bäst – och det är idag inte nödvändigt att leta ögonvittnen utan bättre att låta de ögonvittnen som redan rapporterar att fortsätta med det.
Journalistik handlar om mycket mer än att rapportera och samla ihop nån sorts sammanfattande text av ett händelseförlopp. Journalistik är att med sin expertkunskap filtrera och analysera och belysa även bakomliggande variabler, avslöja parametrar av en händelse som inte kommit fram; analysera och sätta spårljuset på det som vi andra inte kan hitta: för att det inte är vår vardagliga uppgift och för att vi inte är experter på det. Självklart innebär det att man kommer att behöva sammanfatta en process, en händelsekedja men det är inte det grundläggande och det enda värde som journalistiken står inför.
Jag tycker exempelvis att alla de reportage som @journalistlisah (gift med Jerry som kritiserat Marias text vilket var lite förvånande) gjort (och vann pris för) och faktiskt lyft fram såväl avslöjanden om tunnelbanan, parkeringsvakter och mycket mer är just det som journalistik handlar om – det är saker som vi varje dag berörs av och plötsligt får veta mycket mer om. På samma sätt har exempelvis @niklassorrenius arbete runt SD och främlingsfientlighet och många fler exempel. När journalistiken tar historien ett steg längre än bara att rapportera det som sker.
Jag tycker (till skillnad mot några andra) inte att det är nödvändigt att journalister är på plats och att det finns ett större värde om det är en journalist som rapporterar. Däremot förväntar jag mig att journalister gör mer än bara återrapporterar och sammanfattar. Det är då i alla fall jag upplever att journalistiken har ett reellt värde och det är då vi kan falsifiera tesen om att ”alla är journalister”.
Jag tycker generellt att kritiken av Maria snarare varit tendentiös och många gånger rätt aggressiv. Det blir ett försvar över revir och en metadiskussion om definitioner istället för att faktiskt användas konstruktivt för att se vad framtiden innebär för journalistiken. Framförallt har den på många sätt missat målet: det går inte att vända tillbaka och det är mer och mer meningslöst att bygga en journalistik på en sorts rapporteringshegemoni – att en rapport från en journalist alltid är bättre än från en person som är just mitt i det hela.
Jag tycker ett samhälle utan experter vore ett oerhört trist samhälle, och precis som att alla inte är sociala medie-experter, eller läkare, eller frisörer så är inte alla journalister. Och alla ska inte vara det. Men samtidigt förändras därmed rollen – både när det gäller all expertis liksom att det också innebär att det som förut var en expertkunskap övergår att vara en allmänt ägd egenskap. Den raka rapporteringen från händelser är inte längre en journalistisk expertkunskap, den är numera tillgänglig för alla som har en uppkoppling, någorlunda vaket sinne och någorlunda kunskap om att använda digitala verktyg. Men analysen, filtreringen och att sätta saker i sin kontext genom att bygga på ett knäck: det är den kunskap och expertis som journalister har – och som i en alltmer medialiserad värld kommer att vara efterfrågad och inte minst mycket behövlig.