Att vara fotbollsförälder

Snart är årets Dalecarlia Cup över. För oss är det femte eller sjätte året vi spenderar en vecka med att hålla koll på matchtider, stå vid sidan av planen oavsett väderlek och följa barnens spel. Det är inte semester men det är en av de bästa veckorna på året.

I våra lag har vi föräldrar ofta diskuterat det här med hur vi faktiskt uppträder. När det gäller pojklaget så har de spelat väldigt länge och de har världens bästa tränare som pedagogiskt förklarar hur de förväntar sig att vi föräldrar uppträder. Det handlar om allt från att vi ska undvika att “coacha” till att vår uppgift är att hela tiden skapa positiv stämning, heja på lagen och inte någonsin uttrycka negativa vibbar. Det gäller allt från motståndare till domarens arbete: det är domaren som dömer och i många ungdomsmatcher är domarna också unga, som tränar på att bli duktiga fotbollsdomare. Precis som med alla andra sportutävare måste också domaren få göra fel – hur ont det än gör för ett lag.

Tyvärr läser man, och ibland i realtid upplever, hur publik på ungdomsmatcher inte sköter sig och fr a är det domaren som får ut för saker. Nu senast är det tyvärr Dalkurd som inte haft koll på vare sig publik eller ledare under Dalecarlia. Att som sportchefen slå ifrån sig sitt ansvar är sorgligt. Att som ledare i ungdomsfotboll bli avstängd är pinsamt.

Fotboll ska vara passion och engagemang, det ska vara en kamp men aldrig på det mått att hot och liknande ska ske. Det verkar vara fler än jag som känner samma sak enligt en undersökning av IF.