Det här med kungen alltså. Jag kan inte bry mig mindre om vi har monarki eller republik och vad han gjort eller inte gjort rör mig inte i ryggen. Precis som för alla andra så bör oskuldspresumtion gälla även kungen.

Jag betraktar däremot skådespelet och fascineras av mediacirkusen och hur människor uppenbarligen gör 180 grader i värderingar när det råkar handla om kungen. Inställningen till monarkin verkar vara djupare än moraliska värderingar. Samtidigt som kungens viktighet plötsligt är på tapeten.

För att ta några exempel:

• Tuve Skånberg är en av kristdemokraternas mest uttalade homofobiker (läs hans märkliga text om samkönade äktenskap) och är oförtröttlig i att jaga eventuella moraliska moras. När det däremot gäller kungens eventuella eskapader så gäller helt andra regler.
• Jan Helin försvarar Aftonbladets idoga grävande som tillsammans med TV4 driver diskussionen framåt. Samtidigt ställer PJ Linder till en metadiskussion om bilders existens om dessa är fejk. Ingen av dem verkar speciellt intresserade att notera att deras ställningstaganden nog handlar lite om den egna inställningen till monarkin.
• Trovärdighetsdiskussionen handlar inte om vem som har mest att förlora utan om vem som i sin roll och sin bakgrund är mest trovärdig: Kungen eller Markovic. Vilket är lite märkligt – är det något sorts best of practice som alltid ska gälla? Den senare har rätt lite att vinna på att nu visa bilderna: visst – han kommer att sälja dem dyrt men den som har mest att vinna på att ljuga är *drumroll* kungen.
• Efterspelet gör mig frapperad. Antingen är kungen en riktig player eller fullkomligt galen. Direkt efter tv-inslaget där TV4s reporter säger ”det är ju helt klart en mycket känd person” står kungen och betraktar ett självporträtt och säger ”det där liknar en mycket känd person”. Det är antingen sjukt kallt eller visar att karln lever helt i sin egen värld. När han i den TT-intervju som krishanteringen krävde kategoriskt förnekar att det finns några bilder spelar han ett oerhört högt spel: tvingar i princip Markovic (och TV4) att visa sin hand. Eller så är han så fullkomligt tappad bakom vagnen att han inte förstår bättre.
• Monarkin är visserligen en del av vår konstitution men den svenska monarkin har ingen reell makt. Regenten sitter med säkerhetsklassad information ja men han har ingen påverkan på beslut. Det är en ceremoniell statschef vi har. Vikten av funktionen är synnerligen prekär att bestämma. Så om han (eller hon) ljuger så har jag svårt att se att det är någon större kris för någon annan än han/hon själv. Att något annat än den första av de sex vägar som Sydsvenskan skissar upp skulle ske har jag lite svårt att se.
• Det gör att hela diskussionen om en ”sanningskommission” känns i bästa fall lite illuster i värsta fall att försöka göra kungen viktigare än han är, och det som hänt värre än det faktiskt är. Sanningskommissioner ska användas när det begåtts svåra brott mot konstitutionen, mot folket osv. Sanningskommissioner har tillsatts i Sydafrika, i ett antal latinamerikanska länder och liknande händelser. Att vi ska ha en sanningskommision om kungens eventuella fluktande på nakna kvinnor är absurt.

Själv funderar jag över varför monarkin har sånt grepp runt fr a västvärldens människor. Har det med att vi är itutade sagor från barndomen om kungar och drottningar? Eller handlar det om att vi som en sekulariserad del av världen söker efter något som är högre än allt annat: ett sätt att fylla behovet av det orörbara? Eller är det fascinationen över att det finns personer som faktiskt har en ställning på grund av sin födsel och inte på något sätt behöver bevisa sin nytta eller kunskap och ändå ha ett högt ämbete?

Vad tror ni?