Visserligen kan jag ibland, delvis för att provocera och delvis för att utmana comme il faut-tanken, säga att upplyst despoti nog kan vara den bästa styresformen. Men det är mer skämt än allvar. Diktaturer är skit. Demokrati är den minst dåliga styresformen vi har. ”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra.” som Churchill ska ha sagt.

Det jag dock kan uppleva är att det finns en syn där demokrati är en sorts automatisk efterföljd av ett uppror. I alla revolutioner som nu sker i norra Afrika och som sprider sig till andra arabiska diktaturer och pseudodemokratier så finns det i västliga medier, och framförallt i svenska medier, ett mått av enögdhet: eftersom folk gör uppror så är det bra – och allt kommer att bli bättre efter det. ”Demokratiska krafter” är ett ord som ofta används men som jag kan fundera över hur mycket man verkligen vet om det? En ”demokratisk revolution” är i sig en motsägelse. En diktaturs pendang är inte nödvändigtvis demokrati utan kan lika gärna handla om en annan diktatur.

Jag tycker att det finns en viss oro i vad som sker. Islamism som politisk rörelse har mycket lite med demokrati att göra (precis som alla andra rörelser som bygger på en övergripande idé, en tes och ett statiskt ramverk). Så fort en tro, eller en politisk tes ska elaboreras till styrelseskick så går det mot demokratins grundläggande dynamiska natur. Det är starka sådana rörelser som rör sig i de folkliga upproren, där tron, idén och teser är starka: islamism är inte värre än någon annan men och att tro på islamistisk demokrati är märkligt.

Demokrati är något som man varje dag måste vinna. En ”demokratisk kraft” är det först när de lyckats att införa demokrati. Innan dess är det i princip bara en opposition som kan vara minst lika icke-demokratisk som det som man opponerar sig mot. Jag tror att vi måste inse att det mest vettiga förhållningssättet ibland är det krassa: att revolutioner inte automatiskt leder till en bättre tid, ett bättre och friare klimat för människor.