Det har gått tjugofem år sedan Olof Palme mördades. Ingen har hittat någon mördare även om Lisbet Palme anser sig veta med säkerhet och Leif GW Persson har en teori.

Själv minns jag den sena kvällen väldigt väl. Jag hade varit med kompisar i Missionskyrkan, cyklat hem och eftersom jag var ensam så satte jag på radion direkt jag kom hem. Det var sorgemusik och sedan kom, vad jag antar, var den första nyhetsflashen om att Palme blivit skjuten. Jag var femton år och även om världen mest bestod av Köping så blev den nu mycket större.

Många säger att Sverige förändrades den natten. Det är nog kanske en stor sak att säga men jag tror att svenskarnas självmedvetande förändrades; på gott och ont. Tanken på att Sverige var isolerat från politiska mord, att det där med SÄPO mest var onödigt, blev skjuten i sank av en kula från en .45 Magnum. På samma sätt som den misslyckade självmordssprängningen pekade på att vi är en del av en värld där den gamla krigslogiken inte längre finns.

Om det inte hade hänt så hade det hänt ändå. De scenarior som fyra författare målar upp visar egentligen inte något annat. Men själva händelsen blir ett hack i tiden, en blodröd milstolpe för hur världen utvecklats. Oavsett vad man tyckte om Palme.

Idag är första sportlovsdagen. Jag tittar på mina barn och funderar hur deras framtid kommer att se ut; om jag växte upp i det folkhem som på många sätt präglades av Palme – vad är det för Sverige som de kommer att titta tillbaka på när de är fyrtio år?