Jag har en vän som lider av cystisk fibros. @johannas. Genom Twitter lär man känna många människor. Hon är en av dem. En av dem som gör livet så mycket större genom att vara den hon är.

Cystisk fibros är en grym sjukdom. Det är väldigt tekniskt att läsa om det i alla torra förklaringar runt sjukdomen men det blir på ett helt annat sätt när man läser sånt här:

Tänk på att andas,
vilket absurt koncept
jag skrev det i rött på min hand
där jag noterar alla de ting jag
tenderar
att
glömma

Köp fil
Städa köket
Röntgen klockan tre
Andas in
Andas ut
ANDAS

Igår insåg jag det fullständigt absurda i den sjukdomen. Det slog mig som en blixt: det som för oss är så självklart: att ta ett andetag, att andas är för den som har cf en ständig kamp: varje andetag innebär smärta och arbete. För Johanna handlar det om att hela tiden hålla det stången – för att kunna vara en del av sitt liv. Hon är med överallt, och är socialare än många andra av oss.

Jag tror att hon gjort många av oss bättre genom att visa att det viktigaste handlar om att vara de vi är. Utan massa fernissa och planerande utan bara mötas.

Ett djupt andetag. Så oerhört värdefullt. Det är grymt att bli bestulen på det.

Det fantastiska med det hela är hennes stora hjärta. Det är hon som oftast frågar hur det är med en annan, som gärna bråkar på en om man jobbar för mycket. Som har en massa omsorg om andra människor. Så mycket omsorg om andra gör en själv liten. Vad är mina problem? Rätt små – jag kan andas, jag kan röra mig obehindrat.

Att lära känna Johanna är bland det viktigaste som hänt mig. Det ger mig en ödmjukhet inför livet och att se henne och hennes älskade Caleb är fantastiskt. De två handlar om vad kärlek i grunden är.

Tack Johanna för allt du lär mig.