Hamnar inatt i en stillsam pratstund med @nvagge om känslan att se alla vänner gå till midnattsmässor. Båda har vi vår bakgrund där i en av de goda delarna av kyrkan. Mitt i det brusande fantastiska att faktiskt någon kan kombinera kamp för frihet här och nu och Gud. Båda har också sin grund i stillheten i Stiftsgårdens kapell. Livet däruppe vid Siljans strand. Det finns ändå kvar. För mig finns det kvar i muskelminnet: nattvardens instiftelse, händernas hantering av bröd och vin, orden som uttalas, korstecknen. Känslan av att det där mysteriet skedde: nattvardsbordet som knutpunkten mellan det gudomliga och det världsliga: symboliserat i enkelt bröd och vin. Inget hokus pokus – bara något som var oförklarligt men påtagligt.
Tidigare har jag av någon anledning sett på midnattsmässan från Rom. Det är långrandigt och det är guld och – jag förstår inte varför man håller på. Går tillbaka till mitt minne av de mässor jag firat: de ”vanliga tråkmässor” jag haft är lätträknade. Alltid något annat – fördelen att jobba som ungdomspräst. Skapa upplevelsen av den där skärningspunkten mellan det outsägliga och det synliga.
Oavsett var jag är idag så känner jag att det borde handla om att skapa något som gör att människor idag upplever något: inom sig själv – att det berör henne. Och gamla liturgier kan aldrig göra det för andra än de som redan är invigda.
För mig har alltid det här varit den sanna gudstjänsten:
Och idag på julafton tänker jag på den textrad som finns i Miracle Drug:
Freedom has a scent
Like the top of a new born baby’s head
För det är första julen med Kerstin. Den lilla efterlängtade kusinen. Det lilla miraklet och det är så centralt: ett nytt liv, ett barn som utvecklas för varje dag och som mitt i sin lilla kropp bär på det enda som är viktigt. Hopp.
Nu går vi in i sista veckan av 2010. Ett år som på så många sätt burit så mycket sorg i världen. Mörkret sluter sig ofta. Terror, krig, stater som väljer att förminska individens handlingsfrihet – det har varit ett år som slutar på minus, det är för frihet och rättvisa röda siffror i årsbokslutet. Det är lätt att misströsta. Fler och fler journalister och bloggare fängslas – för att vågat prata om frihet och rättvisa, och fler och fler väljer att döda civila – oskyldiga – för att nå sin frihet.
Prexy Nesbitt, en amerikansk frihetskämpe som jag lärde känna -94 hade en viktig ”slogan”: ”There’s no peace without justice”. Det är så. Utan frihet, utan rättvisa blir det inte fred. Att söka fred är att försöka skapa något som inte går att skapa utan att man byggt det första.
Men varje barn som föds är ändå ett hopp – en insikt om att det faktiskt inte är slut. Så länge barn får leva i frihet och trygghet. Varje barn som föds är en skärningspunkt mellan det gudomliga och det världsliga. Det stora i storyn runt julen: att Gud, med all makt, valde att bli ett skört, hjälplöst barn utlämnat till sin egen skapelse. Den största makten är att våga göra sig själv maktlös. Det största är att avhända sig makt för att låta andra leva i sin egen frihet.
God jul. Det här är den sista luckan. Från och med nu kommer jag skriva som vanligt. Tack för läsningen.