Så mycket som händer på en enda dag. Själv är jag inne i en sån där vecka där jag på fredag kommer fundera hur jag lyckades att faktiskt ta mig dit. Mängder med roligt jobb och jag börjar bli fullfjädrad pendlare: framförallt den fatalism som SJs konstanta förseningar ger en.

Jag har senaste tiden valt att åka mellan mycket mer. Även om det är en timme som jag träffar dottern och två som jag träffar sonen så är det värt det lilla. Solstickan är snart elva. Jag är uppenbarligen viktig just nu. Och då är det här ett värde. Då tar jag att sitta 40 mil på tåg.

För också allt som hänt runtomkring. Essa skriver så innerligt om det och jag har hela dagen bara vågat nudda vid tanken på hur det kan kännas att förlora ett barn. Det blir extra närma när det är en väns vänner som drabbas. För även om jag stått där som präst förr i samma situationer så är det ändå ett tag sedan – och jag är idag om två år tonårsförälder. Det kommer nära.

Om fyra och en halv timme ringer klockan. 5.51 går tåget. Men en timme med sonen och CSI NY i soffan är värt det. Den sömniga kramen från dottern (eftersom tåget var nästan en timme försenat) är också värt det.