Det är ingen hemlighet att jag sedan länge haft en speciell förkärlek till Angelas konstanta ordvrängande. Ända sedan hon var Hysteria på Lunarstorm i slutet av nittiotalet och när vi hade vår gemensamma blogg De Missanpassade på tidigt 2000-tal så står jag för att hon är en av de bästa på att fullkomligt strunta i alla vi experters råd om länkar och skit. Hon skriver, hon är hudlös och extremt privat och det är en pågående roman som inte tar slut. Hon kommer aldrig att dyka upp på Twitter gissar jag (så att få med henne i en tweepblogspostning är nog rätt kört) för det är alldeles för få bokstäver för henne.

Nu har hon skrivit något som är så oerhört… att jag bara måste citera det:

Jag kommer aldrig sluta hata förmiddagar. De urblekta timmarna med solljuset obehagligt skirt och rastlösheten slemmigt sniglandes över huden. Man dricker morgonkaffet, läser tidningen, skär leverpastejen tunt på rågbrödet och förbli sedan fastlimmad i kökssoffan trots att koppen sedan länge är tom, smörgåsen förtärts av magsafterna och tidningens meningslösa artiklar prasslats igenom. Man bara sitter. Glor. Suckar tungt vid tanken på saker som borde göras och krafsar ihärdigt efter skärvor av ork på insidan.

För det är sådär det känns. Samtidigt som det är så vackert skrivet. Jag är som vanligt lite avundsjuk och kär i den där hjärnan – som jag nu varit i typ 12 år :).

Jag vill så här på lördagskvällen helt enkelt tipsa er om att läsa Galateas Livsirritationer om ni inte redan gör det. Så det så.

En annan dalatjej med skinn på näsan, spetsat bläck och snabbt tangentbord är Fridah Jönsson som idag skriver om att en del personer inte kan skilja på att kritisera det hon skriver om och den hon är. Baksidan med att våga vara personlig. Läs henne också.