Vi har begått premiär i Romme Alpin. Åtta backar öppna. Rätt lite men jävlar – att åka skidor är fasen det som gör livet värt att leva. Jag och sonen hänger ihop och åker i lag.

Bra före och trots juldag och inte direkt något lattjo väder så var det en hel del folk.

Det är en nästan magisk känsla i backarna. Rimfrosten är tjock på träden eftersom de kört snökanoner konstant under tiden det varit kallt.

Vi har skaffat säsongskort i år igen. Förra året snålades det men efter en liten enkel matematisk genomgång så visade det sig att ett säsongskort betalar sig på åtta heldagar…

Julen då?

Jotack. Den har varit överlevnadsbar. Jag tillhör ju de människor som verkligen har extra svårt för den här helgen. Det har jag haft sedan mina skilda föräldrar försökte “för min skull” träffas dagen innan och låtsas som om allt var normalt. Och sedan försökte min minst sagt galna mor skapa nån sorts perfekt jul genom att tacka ja till att fira jul hos andra familjer – vilket innebar att jag inte har några traditioner utan alltid fått lov att underordna mig andras. Så till slut har jag bara valt att tycka att julen är skit. Som präst var det självklart att man skulle tycka att det var en fantastisk helg – rent teologiskt tycker jag julen är rätt ointressant: Jesusbarnet föds. Och? Det är påsken som är intressant – där det enligt någon sorts logik faktiskt händer något.

År 2009 då?

Återkommer till det. Och till en bloggpost om mitt nollnolltal. För om 2009 var innehållsrikt så har mitt 00-tal varit det. När jag tittar tillbaka på det så får jag nästan svindel över allt som har hänt. Och att jag på något sätt gjort en 360-flip ett antal gånger. Det är onekligen fascinerande att inse att man inte ens känner sig själv många gånger.