En vän borta. En som jag lärt känna. Uppskattade för sin stora omsorg. I digital form. Men likväl: en person som var lika verklig som den person jag möter på gatan.

För ganska precis fyrtio år sedan höll mitt liv – som ännu inte börjat – på att ta slut. Utanför Dorotea.

Jag önskar jag kunde säga det där som behöver sägas. Allt som går i kras. Allt som går sönder för hennes närmaste. Alla planer, alla förhoppningar.

Döden är inte något som hör livet till. Det är livets motsats.

Uppdatering: Läs Brits text om @just_tea. Som vanligt pinpoint. Och Newyn skriver vackert om döden och minnen.