Igårkväll gick mina glasögon sönder. “Näsan” ramlade bort. Jag köpte ju ett par hi-tech svenskdesignade glasögon i minnesplast för nåt år sen. Snygga, lätta och – ingen annan än tillverkaren i Boden kan laga dem. Jättebra.
Det är inte helt enkelt att ha glasögon. Åtminstone om man får för sig att köpa lite mer unika sådana. Gissar att jag får leva med det men det är irriterande när man faktiskt inte kan få dem lagade på annat sätt än att de ska skickas på en tredagars-tur till Boden.
Jag stod inne på Synsam idag och tittade tvivlande på U (hon är en gammal konfirmand till mig därav att jag vet vad hon heter) som förklarade för mig att de var tvungna att skicka iväg glasögonen. Vadå skicka iväg dem? Man byter glasögon, i varje fall jag gör det, när de gamla inte längre är användbara: man ser dåligt i dem, de har gått sönder osv.
– Har du inga extra?
Nej, det är klart att jag inte har. Jag har något riktigt gammalt par men de lär jag inte kunna använda på något sätt alls. De enda jag har är mina solbrillor som är slipade – men det känns inte helt solitt att ramla runt i ett par svarta Diesel-brillor. Visserligen jobbar jag i en bransch där en del tror att de är rockstjärnor men jag tillhör inte dem.
– Har du inga linser?
Nej, för A (min gamle kompis som förut ägt Synsambutikerna i Dalarna) förklarade för mig att det nog inte skulle bli helt enkelt att göra linser till alla mina synfel.
– Kan du inte klara dig utan dem?
Jamen tjena. Om jag klarade mig utan glasögon – varför skulle jag då ha några?
Så det hela slutade med att jag helt enkelt få gå ett par veckor utan “näsa”. Jätteskönt…
Ps. På tal om dyr design. Sofi Fahrman har verkligen sina prioriteringar på rätt ställe:
Jag jublade när jag såg henne med Hérmèsväskan, säger Aftonbladets modeexpert, Sofi Fahrman.
Anledningen är att kronprinsessan Victoria har synts i sällskap med en väska värd hundratusen. Jodå, det är att jubla åt det. Ds.