I vår fyller jag 40 år. Kom på det idag när folk försökte få mig att logga in på spamapplikationen “Remember your birthday” på Facebook. Och i tisdags hade jag och HS varit ihop i tjugo år. Men 40 liksom. Till på köpet är jag inne på typ min tredje karriär – eller hur man nu ska räkna. Jag har bloggat sedan 2001 och varit på nätet varje dag sedan 1995. Det är oceaner av tid. Och jag sitter på tåget och pratar med min son via Messenger1. Det är liksom lite galet det här: jag känner mig inte som fyrtio, samtidigt så vet jag ju att det verkligen är så. Och samtidigt har jag alltid tyckt alla som säger “men jag känner mig ju inte som en dag över 25” varit fåniga. Men jag inser att det faktiskt är så – det känns inte som om man är i fas med sin ålder. Eller vad som s a s anses vara rätt känsla för en ålder.
Samtidigt är ålder rätt ointressant som fenomen och det lär bli mindre och mindre intressant desto längre vi lever och fr a när vi mer och mer lever ungefär samma sorts liv oavsett ålder. För det som förändras genom “moderniteten”: det enda som förändras är kapaciteten att göra saker och själva livssituationen ytligt sett. Samtidigt sker en stor förändring i samhället – där vi inte längre accepterar “kollektivet” som norm utan är individualister. Fr a så driver MeWe-generationen fram en förändring även “bakåt” och vi förändras alla i våra värderingar.
Har ni inte funderat på vad ni kommer tänka om livet när man står där och ser bakåt på det? Kommer man vara nöjd? Vad kommer man att ångra? Jag vet inte – jag försöker att tänka mig att jag ska se till att på något sätt lyckas att balansera både det jag vill, det jag vet är bra för mina barn och det som är nödvändigt. Det är inte lätt. Men varför skulle det inte gå?
Frågan är om man offrar saker i livet. Gör man det? Eller gör man val och försöker att balansera livet på bästa sätt? Jag tycker själva tanken på att “offra” snarare visar på att man tänker sig att livet är väldigt statiskt – att det finns en sorts förutbestämd plan och en grundläggande idé som stämmer för alla hur livet ska vara och se ut. Varför skulle vi ha det? Handlar det inte om att inse att livet sällan blir det som man tänkt sig men att om man slutar att irritera sig över det, slutar att tro att den där fantastiska planen ska gå i lås – och istället ser till att ta tillfället i flykten så kommer man antagligen att lyckas bättre att balansera livet.
Jag vet inte – men har ni en plan och kommer ni att nå (eller har ni nått den)?
- det här var skrivet när jag satt på tåget från Sthlm [↩]