Att blogga kan vara som att koka soppa på en spik ibland. Så jag avslutar den minst sagt märkliga lilla krusningen på bloggosfärens yta som den här postningen.

Den bästa kritiken som jag kan tycka är både verserad och vettig kommer från Julia Skott. För jag insåg att oavsett hur jag själv ser på mig själv – så är jag ändå något annat i andras ögon. Ibland behöver man påminnas om det. Och att ändå inse: det är olika världar. Vem är jag att säga åt någon om något?

Några har inspirerats att tänka några varv till: Vicky har skrivit om att vara ung som enligt uppgift kom till efter fundering runt det där inlägget. Johnny Stationsvakt remixade en av filmerna och personen på densamma tyckte det var kul. Johan Ingerö hittade likheter med en ung Mona Sahlin.

Uppenbarligen har modebloggare humor. Ebba von Sydow tyckte uppenbarligen det var kul.

Det är onekligen intressant att det fortfarande går att röra om i grytan även om det i det här fallet inte var meningen utan mer av misstag. För vill jag få uppmärksamhet så ska det fasen vara på grund av någon mer intelligent postning än den där.

Uppdatering: Fredrik Strömberg har skrivit en lång diskuterande postning om utgivarskap utifrån min postning. Intressant och även om jag menar att han inte väljer att se till kontexten i det specifika sammanhanget så är den lärorik. Det här är riktigt bra exempelvis:

Men frågor om urval av ämnen (kändisar, silikonbröst eller fotbollsövergångar) är inte en del av detta. Vi har kämpat som fan för rätten att få skriva spaltmeter om allsången på Skansen.

Johanna gör en ganska skarp postning. Tyvärr faller det lite: att skratta åt någon innebär inte att man skrattar åt dess person: vi skrattar åt roliga personer. Det är ingen som säger att man skrattar ”med” Jonas Gardell som ståuppare eller liknande.

Det var länge sen men Maleandro är tillbaka. Med besked.