Min bästa vän har svår cancer i sin närhet och slits så totalt av den sorgen. Jag lider med smärtan i hennes hjärta över allt som händer. Det är grymma

Läser mer och när jag läser det här så känns det bara “NEJ!”. Jag har följt Loo, läst hennes långa texter, förbannat alla idioter som velat trycka ner henne, glatt mig åt hennes vishet och hur fantastisk stark hon varit i allt som hänt. Så det här. Det är fan inte rättvist.

Men det här är Loo i ett nötskal:

Men om ni tror att jag tänker lägga mig ner här och dö bara för det, så har ni fel, jävligt fel. Jag har fightat mig igenom det här livet sedan jag kom ut ur mammas mage och jag tänker INTE ställa in mig på att dö av det här och jag tänker INTE ställa in mig på att dö överhuvudtaget. Jag är tamejfan det starkaste jag vet på två ben och det ska vara fan i det om jag ska låta en liten skalbagge ta kål på mig. För det är så jag ser det, förstår ni. Det jag har, det är en liten jävla skalbagge, som äter på min benmärg, den äter av min livskraft och den jäveln ska DÖ. Det finns inga andra alternativ, det är inte ens han eller jag, det är HAN. Och jag vet att jag kommer att klara det här. Jag kommer att rapportera från sjukhuset, jag ska skaffa mig en dator där som jag kan ha med mig, jag ska berätta allt om cellgifter och fan hans moster för er och jag lovar, jag ska KLARA DET HÄR!

Samtidigt så får jag se på Facebook att en annan vän äntligen fått sitt efterlängtade barn. Det är konstigt det här livet.