Idag är det fyrtio år sedan människan för första gången gick på månen (kolla in foton). NASA gör stor sak av det och själv inser jag att, beroende på hur man ser på den något komplicerade frågan om konception kontra existens, funnits i fyrtio år. För enligt familjemyten så blev jag till natten när man väntade på att [[Apollo 11]] skulle landa på månen. Alla var uppe och väntade på sändningarna och tja, nåt måste man göra när man väntar.

Visst är det fantastiskt med att kunna åka genom rymden – för några dagar sedan såg jag och sonen Star Trek: The motion picture där hela den drömmen liksom får sitt populärkulturella eruptiva centrum. Samtidigt kan jag – i reflex av myten om min tillblivelse natten då [[Neil Armstrong]] satte sin fot på en annan himlakropp än jorden – fundera om det svåraste inte ändå är att vara förälder.

Tanken slår mig då jag kan spegla det hur mina egna föräldrar misslyckats, hur jag själv varje dag är livrädd för att misslyckas i mitt eget föräldraskap liksom att jag pratat med en vän om hur lätt det är att själv ta på sig sina föräldrars tillkortakommanden och att min vän Fredrik blivit pappa vilket är stort.

För att bli förälder är lite som en månfärd. Det är en lång osäker resa och man vet inte om man kommer att nå målet helskinnat: både farkost och resenären som ska sätta sin fot i den nya planeten utanför den skyddande kapseln kan skadas på vägen och själva landningen är sällan enkel. Problemet är också att det egentligen är den enkla biten. Att sedan försöka att hitta en väg att gå vidare efter det; att göra rätt och hantera den nya fantastiska tillvaro som det är att bli förälder: det är den riktigt svåra resan.