Terrorprinsessan frågade mig idag vid matbordet – helt oväntat: “Pappa, tror du på Gud?”. Det är ingen ny fråga och hon vet nog svaret men det blev ändå så att jag blev lite paff. Mitt svar blev något i stil med ”eh nej…” men samtidigt så startade det tankesvängen igen. En meme i bloggosfären har också handlat om Gud och exempelvis Anjo har skrivit en fantastisk text om sitt förhållande till Gud. Samtidigt har Humanisterna, eller Sturmarkarna som jag gärna kallar dem, spenderat ett par millar på en kampanj där bland annat en ”testa din tro”-sajt, gudfinnsnoginte.se ingick. Som teolog och allmänt irriterad över ateismens oinsikt om att själva vara beteendemässigt religiösa men förnekar det. Och jag satt ikväll och läste Inger Edelfeldts essä om Gud som är invecklad, problematiserande men också tankeväckande. Men tillbaka till den första frågan. För att börja med att förklara för eventuella nytillkomna läsare:

• Jag har varit präst. Jag är teolog.
• Jag har trott på Gud. Jag har varit kristen.
• Jag är det inte längre. Och jag har ingen tro längre.

Så vad är jag då? För jag kallar mig inte ateist heller. För jag tror inte. Alls. Jag väljer att inte ta ställning. Jag är inte intresserad av diskussionen om Guds existens. Jag har känt Guds närvaro – och nu gör jag det inte. Det är så enkelt och kanske så komplicerat allt kan bli. Är det så att jag känner mig lurad? Nej. För i hela det här ligger att jag inte känner för att ta ställning varken för eller emot Guds existens, tro och tvivel och såna saker. För min del handlar det om att jag inte tror, det är en ytterst subjektiv sak – och jag behöver inte bevisa för mig själv eller andra om det är logiskt eller inte att säga att Gud finns eller inte. Om Gud finns, om det är en hon – fine: I stand corrected. Om hon inte finns, om det är så att allt är slut när det är slut. Fine, det är som det är då. Om det visar sig att vi återföds enligt karmalagen. Jahaja. Om jag blir mygga får jag åtminstone flyga.

För tillfället är jag människa. Det räcker. Jag försöker vara mer än jag blivit.

Fortsättningsvis så fortsätter jag att skriva ”Gud” men om det tidigare handlade om min dåvarande tro – då ”Gud” var den Gud som beskrivs i judeo-kristen tolkning så försöker jag framöver att använda termen utifrån tanken om gud som metafysisk och icke-skapad entitet oavsett konfession och teistisk religion.

För mig handlar ateism minst lika mycket om att vara religiös som att tro på någon teism. Att vara ateist handlar om att driva sin tro, sin upplevelse av Guds icke-existens med samma retorik och med samma inriktning på att överbevisa som vilken annan religion som helst. För i grunden handlar religion om att hålla ett antal teser som sanna – tro är ett försanthållande. För oavsett hur många smartskallar som försökt så har varken Guds existens eller icke-existens bevisats. För hela tiden finns det en blind fläck som inte går att bortse från. Det finns en metafysik som inte går att hantera med grundläggande logiska men inte heller teistiska argument. Det är hela tiden ett ekvilibrium av icke-vetande när det gäller Guds existens eller icke-existens. Helt enkelt: om vi skulle kunna veta med säkerhet det ena eller det andra: så skulle vi vid det här laget vara mer säkra än vi människor är.

Tro är djupt subjektivt. Och jag ogillar mer och mer den evangelisation: oavsett om den kommer från kristna eller andra teister, eller om den kommer från sturmarkarna och ateister, som bygger på att överbevisa och nedvärdera den andras tro (i ateisternas fall) respektive att inte respektera och ta diskussionen (i många kristnas fall) när den sker utan gör det hela till en metafysisk kamp om himlaherraväldet och gärna rabbla sin trosagenda som ett mantra.

Tro är djupt personligt. För oavsett om Gud skulle finnas, eller inte, så är upplevelsen av närvaron, upplevelsen av att det finns någon som hör ens bön viktig och sann. Jag ser det som djupt omoraliskt att försöka motbevisa detta – eller försöka att sätta in den i en klar och färdigförpackad tolkningsmodell à la pingst eller buddhism.

Tro är livsfarligt när den görs till en fundamentalism och till ett regelverk som ska uppehållas av många. För om något inte går att bevisa, eller påvisa – och när människor väljer att göra sin tolkning som gällande för alla så skapas grogrund för död och förintelse. Oavsett om det handlar om teism eller ateism. Jihadfundamentalister är lika farliga som sekulariseringsivriga ateister.

Jag har valt att inte tro. Och därmed kan jag inte välja sida – för jag kan inte säga att jag inte tror och därmed börja att argumentera för Guds icke-existens: eftersom det är en tro; ett försanthållande precis som att säga att Gud existerar. För min del är det sättet det enda för att inte hamna i samma trista diskussioner som alltid varit.

Problemet är väl när man ska försöka att förklara det för en åttaåring…