Jag har jobbat precis hela helgen (och har en massa kvar innan imorgonbitti), och saker händer som kan haverera en massa saker – andra som sätter krokben på mina planer och allt fastnar i en orosknut i magen. Så är det och man känner för att gnälla lite.
Samtidigt har jag massor med människor runt mig som helt klart har det så mycket värre, som har nära och kära som är döende, som har nära som ligger på intensiven, vänner som strålas och tja – det är fan rena dödens väntrum i vänskapskretsen.
Och jag läser Essas1 postning och inser att hon än en gång sätter fingret på det där viktiga och som alltid har så rätt:
Jag har nog predikat om det här förut, men ändå gör jag det igen.
Om vikten av att värdera det man har, se sina välsignelser, räkna sina tacksamheter.
Visst kunde det vara bättre, men det kunde också vara så väldigt mycket värre.
Hon är sådär vis som bara hon kan vara.
Det är ju ändå så. Jag har två barn som härjar runt för tillfället – vars sportlov börjar imorgon. De skojar och leker, retas och är bara syskon. Solstickan soon-to-be-ten-y/o har fått en deoderant idag för det doftar inte längre fuktigt barn när han har lekt… som är min förstfödde, med ett intellekt som gnistrar, snäll som ingen annan och Terrorprinsessan som är en stor sjuåring med fantastiskt humör och ett så stort hjärta.
När jag lämnar en kommentar hos Essa så inser jag att alla som är där är personer som fanns på QS – och jag inser att den platsen var något speciellt. Det finns en del av mitt nätverk som sett mig naknare, svartare och mer oskyddad än alla andra. Och som Essa skriver:
(Jag kan ibland förundras över att så många av de människor jag lärde känna då fortfarande är en del av mitt liv, för jag var verkligen inte någon speciellt trevlig och positiv typ. Tvärtom.)
Relationerna förändras, vi rör oss i cirklar men allvarligt: det finns ett antal människor som om jag får bestämma, jag aldrig vill tappa bort. Jag vet att jag är dålig på att hålla kontakten, jag är ju som privatperson egentligen ganska asocial, men vi hittar varandra, vi rör oss i cirklar i nätverken, tillsammans och med varandra.
Det är väl precis åtta sju år sedan QS startade. Nästan i dagarna tror jag. Jag är tacksam för att det fanns när jag, och en del andra av oss, verkligen behövde det. Djupt tacksam för den kärlek, den vänskap och allt som jag lärt av alla dem som rörde sig innan för den blå porten.
Uppdatering: Mia, som var en del av QS tillkomst, skriver en lång postning runt nätsociala sammanhang.
- lite märkligt är det att hennes handle mcsarcne som var det självklara försvann och hon är Essa på samma sätt som Moe alltid är Moe [↩]