Ok.

Idag mötte jag en gammal vän. Osannolikt sammanträffande. En fd ämbetskollega. Göran, prästen. Nu två olika världar. När jag berättade att jag avsagt mig ämbetet såg jag besvikelsen, ledsnad – kanske sorg? – i hans ögon. Tror jag. Eller så inbillade jag mig det.

Igår fick jag en vänförfrågan på Fejjan. En av de två som var så viktiga för mig. Som var mina förebilder. Som gjorde att jag vågade bejaka både tro och tvivel som sextonåring, söndertrasad av framgångsteologins niosvansade trospiska. Skrev mail tillbaka. Långt.

Jag förstår inte varför det händer. Just nu.