Det här blir ett inlägg som handlar en hel del om det jag gör på dagtid, när jag inte är ledig med mina höstloviga barn. Och om musik. På lokal nivå. Bara så ni vet.

Läste i morgontidningen att bandet Sabaton under tre år sponsras av Falu kommun. För femtiotusen så ska bandet se till att sälja in Falun i intervjuer, göra skolframträdanden mm. Dealen innehåller också att bandet ska fortsätta bo i Falun, de får inte använda droger eller på andra sätt misskreditera sin sponsor. I samma tidning berättas att Borlängebandet Goodlooking Trash också blir sponsrade av Borlänge kommun. Marknadschefen menar att det är ”som att köpa en annons” (tyvärr är artikeln längre i pappersversionen än på nätet – ett nytt snedsteg från gammelmedia).

Kommuninnevånarna kommer säkert att ”rasa” mot det hela. Problemet är att det hela inte är någon vinst för banden egentligen. Kommunerna har skrivit hårda regler och i Borlängefallet är pengarna mycket små: att jämföra åttatusen med att köpa en annons är skrattretande. Borlänges kampanj i tunnelbanan kostade över en miljon, annonser i båda lokaltidningarna kostar bara i mediekostnad runt 100 000. För åttatusen kronor får kommunen rock’n’rollambassadörer som pratar om staden så fort de får chansen, sponsring på bussen med både Boomtown och Peace & Love. Det är bra betalt för den lilla skärven. Som kommunal marknadschef skulle jag dock ha en viss skammens rodnad över att ha kommit undan så billigt.

Sabaton då? Falu kommun sponsrar dem med 50 loppor. Det är lite mer. Dock handlar det om ett treårigt kontrakt. Och då Sabaton tillhör metallscenen så är de dealar de gjort för pengarna: renlevnad och Svenssonliv i Falun lite farligt imagemässigt. Kommer kommunen att ha åsikter om nästa plattas texter? Eller scenshowen – kommer den mest innehålla fina bilder över Falu kommuns stolthet koppargruvan? Tre år är Sabaton Falu kommuns fångar på många sätt.

Det är självklart vågat av kommunerna att göra det här. Det som jag menar gör det hela problematiskt är mötet mellan ungdomskulturens inbyggda revolt mot det bestående och kommunernas behov av stabilitet och icke-provokativt innehåll.

Kommunal sponsring är problematisk. Kommunala pengar är medborgarnas pengar. Hos en del kommuninnevånare är den saken väldigt framträdande. Rättvisa och ”rätt saker” diskuteras alltid ingående oavsett om det handlar om femtio spänn till fika eller femhundra tusen för utbyggnad av ålderdomshem. Att kommuner mer och mer valt att se sig själva som varumärken (med usla taglines som följd) är helt i linje med teorierna om place/nation branding men tyvärr sällan helt genomarbetat. På samma sätt är de sponsringsdelar som mer och mer blir en del av kommunernas mediemix, svåra för såväl de som sponsras som för kommunen. Det blir lätt som det vi ser nu: att de som är i behov av pengar i mångt och mycket blir fångar runt kommunernas krav på politisk korrekthet och att deras handlande måste vara så icke-provokativt att ingen kommuninnevånare kan hitta något att kritisera dem för. Att som kulturarbetare, rockmusiker eller på annat sätt en person eller grupp vars uttryckssätt är utsatt för subjektiva värderingar, där attityd är en del av det egna varumärket och framgången inte mätbar i sekunder, centimeter eller mål, riskerar att förlora rätt mycket när kommunens marknadsförare räddhågat håller koll på sin investering.

Mina råd brukar vara att innan man går in i en liknande relation först göra rejäla konsekvensanalyser för sitt eget varumärke – även om man är rockband. Det hela kan helt enkelt innebära att man förlorar mer än det smakar.