Det här varit en tung vecka. Från i fredags veckan innan har saker ställts på sin spets på många sätt. Beslut som behövde tas, som visserligen finanskrisen hjälpte till att ta men också andra saker som hände. Saker som gjorde livet osäkert igen och andra saker som gjorde mig maktlös.

Avslutade veckan med att se filmen Jarhead. Även om den mest var ett mischmasch av Apocalypse Now, Plutonen, Full Metal Jacket och andra amerikanska försök att balansera fosterlandskärlek och kritik mot amerikansk militär så var den bra på att visa hur press förändrar människor och kan skapa monster. För min del kan jag känna igen hur den konstanta pressen urholkar min empati, tar bort allt utom ett självcentrerat brus. Det är inte vackert och jag hatar det men det är ett sätt att överleva.

Som beteendevetare och fascinerad av hur människor kan påverkas att göra saker de inte tänkt göra så här jag största respekt för de handlingar som stress, frustration och vag självkänsla kan skapa.

En av de saker som fascinerar mig nu är hur människor försöker att förändra ett naturligt finansiellt flöde. Att blunda för det faktum att konjunkturer är cykliska. Att finanskrisen sätter ett rejt krokben för mig må vara men det händer och det bygger på samma kretslopp som i naturen. Om man ser det kapitalistiska systemet som en skog så kräver en skog med jämna mellanrum att bli nedbränd för att skapa livsrum för fräscha nya livsformer, och att låta de träd som är på väg att dö försvinna istället för att stå kvar och ta åt sig vatten utan att producera något som är viktigt för helheten. På samma sätt kan inte ett finansiellt system konstant växa utan att då och då bränna bort delar av vegetationen som blivit sjuk, obsolet eller för utnyttjande.

Det vi ser är ett naturligt sätt för ett system att skapa överlevnad. Och självklart: det drabbar oss som lever i det och Marx försökte att hitta en struktur för att undvika de naturliga fluktuationerna i samhällssystemet. Problemet var att alla sådana försök är dömda att misslyckas: dels för att de inte tar hänsyn till att människan till sin natur är egocentrisk-det är en förutsättning för att överleva. Dels för att man gör våld på själva systemet som alla samhällen alltid genomgått: födelse, tillväxt, höglevnad, nedmontering och död – där det sista kan vara en möjlighet till återfödelse.

Jag tror att man som samhällsbyggare skulle behöva se på det som sker mer utifrån de cykliska religionernas världsbild snarare än de västerländska religionernas linjära system.

Åter till min egen situation så kan jag, beroende vilket raster jag lägger på allt som hänt antingen välja att bli frustrerad: att det linjära synsättet gör mig till ett offer och att tiden alltid innebär att jag aldrig kommer till målet. Eller så kan jag välja ett annat sätt att se: att jag hela tiden når mål men att efter varje mål krävs att jag bygger om och vidare. Livskonjunkturen är lika cyklisk som de nationalekonomiska.

Ps. Skriver det här på min iPod Touch och kan därför inte länka. Ds.