Jag såg Masjävlar ikväll.
Själva Dalarna-bashingen är skitsamma.
I grunden är det fascinerande rötterna. Att gå därifrån – komma tillbaka.
Att det ändå finns där.
Stabiliteten. Det som är kvar.
Det som jag inte har. Någonstans.
Det är sorgligt. Det är som det är.
Andra bloggar om: Dalarna, Masjävlar, rötter, stabiliteten