Marginalanteckningar

Åsa Mattsson har skrivit en bok. En sån där Carina Rydberg-bok eller gjort en Maja Lundgren: nämner alla kända namn och berättar om alla saker som hon uppfattar som vara “sanna”. För det gemensamma mellan dessa tre är att de frankt förklarar att det de skriver är sanningen. Inte deras sanning utan Sanningen™.

Jag har hållit mig väldigt nära sanningen. Det här är min bild, och den är sann. Det är extremt lite som jag ändrat på

Åsa Mattsson i DM

Verkligheten fick styra den här boken. Autenticiteten var det viktiga. Jag har filat lite på språket och strukit ned en del.

Maja Lindgren i DN.

Det här är en bok som jag verkligen måste kunna stå för in till minsta lilla replik och kommatecken. Den är nästan som en konkret handling och är fullt ut överförbar till vad som kunde ha varit en del av det rent vardagliga livet. Därför måste min berättelse vara absolut sann, även om det självklart är min sanning jag berättar. Men det står ju de andra fullkomligt fritt att ge sin version av vad som hände om de anser att de blivit felaktigt eller hämndlystet behandlade. Det är inte mitt problem.

Carina Rydberg i TIDNINGEN BOKEN

Jag kan bli lite skrämd av ett samhälle där vi har så lätt att börja “äga” sanningen utan att egentligen ifrågasätta den: att den medialiserade världen krympt rummet till att bara kunna rymma en enda persons tolkning av verkligheten som sanning. Jag brukar kalla det Den Subjektiva Sanningens Monopol. Helt enkelt att vi idag; i en tid där vi står mellan det kollektiva som förklaringsgrund och det framtida samhälle där individen är grunden för allt hamnar i ett mellanläge där egot sparkar sig loss och väljer att subjektifiera även det som kan ha olika tolkningsmöjligheter. Och det med stor hjälp av en snabb dikotomi inom media om gott-ont, sant-falskt och där inga gråzoner får plats.

Uppdatering: Aftonbladet har hittat det först nu.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,