Barn är inte grymma – de är mänskliga

Min dotter aka Terrorprinsessan är ett stort barn. Hon är längre än många i sin storebrors ålder, hon är stabil. Men upplever sig som tjock. Visst, hon är inte spetig som sin storebror, han som kan gömma sig bakom en lyktstolpe, och hon har lite mage – som många andra barn. Hon ser ut precis som båda sina föräldrar gjorde i hennes ålder.

Vilket också gör att det gör ont i hjärtat när hon är ledsen över att hon känner sig tjock och klumpig. När hon, sex år gammal, gråter för att andra barn inte vill krama henne när det är kramkalas. Jag lider i själen med henne och fan vet hur man ska göra. För även om både jag och HS kan förklara för henne att det kommer att bli annorlunda – att hon kommer att bli jättesmal och lång så är det nu som saken gäller: ett barn kan inte se framåt, och ska inte behöva tänka “sen så”. Hon gillar mat, och vi har ofta diskussioner om det verkligen är nödvändigt med den där extra smörgåsen som hon gärna stoppar i sig. Samtidigt: ingen av oss är bantarmänniskor, och vi är stenhårda att aldrig skapa en bild från oss om att hon på något sätt är fel. Men hon lever inte i ett socialt vacuum.

Själv var jag tjock som liten. Rultig. Det är jag iofs nu igen, och tittar man på vad jag har att brås på så är det inte konstigt. Vi är långa och kraftiga i vår familj. Både min far och min mor har “rejäl benstomme” om man säger… HS, som idag är 1.80 och smal, var också rund som liten. Båda två blev vi hypersmala när vi gick in i tonåren. Det kommer hända med Terrorprinsessan också. Samtidigt vet vi båda hur barndomens rundlagdhet satt spår i oss. Hur retandet, undvikandet och utanförskapet startade redan där. Hur det blivit en del av vårt sökande efter bekräftelser senare i livet. Och jag skulle kunna ge vad som helst för att mina barn ska slippa det. Slippa känna sig utanför, känna sig fel.

Många vuxna väljer i såna här fall att konstatera att “barn kan vara grymma”. Fan vet, barn är människor. De tar in vad vuxna säger, lär sig av oss. Andra barn är lika osäkra som våra barn och söker att passa in. Alltså gör man det genom att koppla ihop sig med dem som verkar vara “rätt”. Barn är inte grymma – de är mänskliga. Att mena att de skulle vara något annat – utan ondska eller sätt att hantera relationer som innebär ett definierande av bra och dåliga människor är en syn på barn som snarare skrämmer mig. Man sätter barn på någon sorts piedestal, och odlar en myt om att barn inte kan vara elaka. Klart de kan. Det syns bara mer när de är det eftersom de har inte den politiskt korrekta ytfinish som vuxna har.

Jag förstår barnen. Jag förstår varför de gör det som de gör. Vilket gör att jag ibland känner mig bakbunden. För jag vill göra något, lösa problemet – rädda min dotter från den här känslan hon bär på; den känslan som gör att hon (i sin normala dramaqueenstil – hon är ju min dotter… hon älskar livet för övrigt men är en stürm und drang-personlighet) säger att hon inte vill finnas om hon ska vara rund. Jag skulle kunna dö för mina barn, jag skulle kunna döda för att skydda dem. Men i det här fallet vet jag inte vad jag ska göra.

Det gör bara ont i mig.

Andra bloggar om: , , , , , ,