Jag sitter och tittar på Agenda om Nordic Battle Group och fascineras än en gång av svenskarnas otroliga isolationistiska inställning när det gäller att svenskar kan behöva ge något till resten av världen.
Det är helt enkelt ett faktum att det pågår krig och övergrepp i världen. Varför i helvete menar svenskarna, med fredsmupparna i första led, att vi inte ska ha ett stridande förband. Moraliska frågor om att svenska soldater kan komma att ställa mot barnsoldater. Och? Det är ett oerhört diskuterande runt att det kan ju vara så att svenska soldater blir dödade och sårade. Och? Det är så försiktigt och svenskt. Så också Tollfors uttalanden: om nu svenska folket inte vet vad styrkan ska användas till är det ju ett kommunikationsproblem. Regeringen har helt enkelt inte kommunicerat det tillräckligt. Gör om – gör rätt.
Vi har en bra militär när det kommer till dem som åker ut i olika utlandstjänster. Det är ett faktum att svenska FN-soldater ses som duktiga och tillförlitliga, med hög moral och god utbildning. Att Nordic Battle Group nu blivit verklighet handlar om att världen har förändrats. FN-styrkornas mer passiva inriktning är inte längre fullt tillräcklig i många konflikter. Varför ska inte vi som ett i-land ta ansvar tillsammans med många andra, även när det gäller mer stridsinriktade insatser.
Miljöpartiets ledamot i försvarsutskottet, Annika Norgren-Kristensen, var onekligen något så annorlunda som en intelligent miljöpartist:
Stridande förband kan aldrig skapa fred men de kan skapa förutsättningar för freden.
Andra bloggar om: Nordic Battle Group, stridande förband, politiker, konflikter, globalisering, världen, statistik, svenska folket, opinion